Snoozephilosophy0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (söndag juli 30, 2000 at 15:12)

15:12
Övrigt, 62 lĂ€sare totalt
Vem var det som kom pĂ„ att just 9 minuter Ă€r en bra tid att morna sig pĂ„? Varför inte 10? Av rĂ€dsla att jag ska sova bort mitt liv, stĂ€ller jag nĂ€stan alltid vĂ€ckarklockan. Även söndagar. Idag har jag mornat mig ungefĂ€r 14 x 9 minuter. Irriterande att bli vĂ€ckt stup i kvarten. Var nionde minut. NĂ€r man vill drömma. Jag tycker att en bra tid att snooze:a pĂ„ Ă€r 30 minuter. MINST.
Det blev för mycket att vÀlja pÄ igÄr. Jag fick beslutsÄngest och det slutade med att jag var hemma. IstÀllet för att ge mig ut och hÀva öl med nÄgot av de tre sÀllskap som gÀrna ville ha med mig (jo, de sa faktiskt det), stÀdade jag. Det var riktigt roligt. Nu ska jag bara vaska upp disken, sÄ slipper jag gÄ och smyga innanför dörren nÀr det ringer pÄ den utan förvarning. Fast jag har glömt att damma. PÄ kistan dÀr TVn stÄr har Puff skivit ŽbajsŽ i dammet. Det Àr lite fint pÄ nÄgot vis. Men idag ska det dammas bort.
SÄ om nÄgon nu vill Ängra sig och komma hit, sÄ finns inga hinder nu.
Jag har kommit pÄ ett sÀtt att utestÀnga alla barnskrik och liv utifrÄn. Jag har lurar med musik pÄ mig nÀstan hela tiden. Pugh, PJ Harvey, Candysuck, Broder Daniel, Jimi Hendrix, Supersuckers, ThÄström, Weeping Willows och en massa andra fÄr jobba hÄrt pÄ hög volym för att överrösta. Det gÄr ganska bra. Antagligen hör jag inte om det ringer pÄ dörren heller, sÄ ingen fÄr ÀndÄ se hur fint jag stÀdat.
FrÄgan Àr bara nÀr jag ska njuta av tystnaden. Det fÄr bli en cykeltur. Bort.

Sol, mat, vin och lust0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (fredag juli 28, 2000 at 21:29)

21:29
Övrigt, 80 lĂ€sare totalt
Hur ljuvligt Àr det inte att leva? Hur underbart Àr det inte nÀr solen skiner? NÀr jobbet flyter och man har avnjutit god mat och gott vin?
Har kommit igÄng med jobbandet och det jag gör funkar. Det Àr sÄ himla roligt att jobba dÄ.
Det Ă€r sol och det Ă€r tyst och jag skiter i att jag nĂ€stan sitter i grannens kök nĂ€r jag sĂ€tter mig pĂ„ balkongen. Jag sitter hĂ€r Ă€ndĂ„, nĂ€stan naken och vinkar retfullt till honom och hans hustru. VĂ€l medveten att nĂ€sta gĂ„ng jag gĂ„r ut, kommer han att göra sig Ă€rende till soprum eller tvĂ€ttstuga, sĂ„ att vi stöter in i varandra och han fĂ„r byta ett par ord. Med kvinnan mittemot. Som sĂ„ gĂ€rna gĂ„r naken. Han Ă€r sĂ€kert 70 Ă„r. Om inte Ă€ldre. Ja, ja – kanske han inte har nĂ„got roligare att fylla sina dagar med. Hans hustru slĂ€pper barskt ner persiennerna.
Grannarna sliter med sina 5 kvm uteplats, vattnar hundratals liter fast det varit regnigt hela sommaren. Det strilar och strilar. Skvalar. Han kommer frĂ„n Iran och jobbar pĂ„ slakteri och jag fick en jĂ€ttegod rostbiff av honom till jul. TrĂ€ffade honom pĂ„ bussen och han slĂ€ngde över den i min kasse och jag fattade ingenting. Han sa ‘jĂ€vla svenskar som Ă€r sĂ„ tillknĂ€ppta att de inte ens fattar nĂ€r man ger dem en present. Ta emot och hĂ„ll tyst’. Jag tackade underdĂ„nigt och han sa att ‘jag Ă€ter inte skinka men jag Ă€r ingen jĂ€vla muslim, det ska du inte tro’. Hans tjej Ă€r svensk och fĂ€rgar hĂ„ret svart och hĂ€lsar inte pĂ„ mig. Men hon har tvĂ„ underbara barn. Dem tycker jag faktiskt om. Fast den minsta, Johanna (uttalas schoanna) skriker vĂ€ldigt mycket nĂ€r hon inte fĂ„r som hon vill.- Fast det fĂ„r hon oftast. De verkar lyckliga och lagar god mat. Det kĂ€nns pĂ„ doften i trappen. Jag blir avundsjuk pĂ„ dem och deras lycka ibland. Fast inte idag, för idag Ă€r jag oxĂ„ lycklig.
Ibland kommer det en geting och sonderar terrÀngen. Jag blir inte rÀdd, för jag vet att om man bara sitter stilla, sÄ flyger den snart sin vÀg. Det lÀrde min morfar mig. Han lÀrde mig mycket som var bra. Hur man agnar en sax, var isen hÄller att gÄ pÄ, att ljusa bin Àr snÀllare Àn mörka, hur gott det Àr att lÀgga hela mariekexet i saften sÄ att det blir mjukt och sedan fiska upp det med skeden, mjukt men helt och stoppa hela i munnen pÄ en gÄng. Han hette Elof.
Janis Joplin sjunger över hela kvarteret, sÄ kanske inte barnen Àr sÄ tysta, utan det Àr istÀllet min stereo som överröstar. Men jag hör skvalet frÄn grannens vattnande ÀndÄ. Det gör jag. SÄ att jag blir kissnödig.
Är lite halvblarig och nostalgisk och tĂ€nker pĂ„ stunder som varit goda i livet. De Ă€r ganska mĂ„nga. Inatt, nej imorse, drömde jag om Z. Att vi trĂ€ffades och Puff var med och sĂ„ fort han och jag blev ensamma sĂ„ fanns det bara ett: Att Ă€lska. Att ge upp allt annat och bara vara i stunden. VĂ€ckarklockan ringde och vĂ€ckte mig, Ă€r det inte typiskt? Men jag stĂ€ngde av den och lyckades hĂ„lla mig kvar i drömmen ett tag till. Det var lĂ€nge sedan jag Ă€lskade sĂ„ hett. Om Ă€n bara i drömmen. Jag vet att det skulle vara sĂ„ i verkligheten oxĂ„, att det Ă€r dĂ€rför han inte vĂ„gar trĂ€ffa mig nu. Det skulle krossa hans kontrollbubbla.
SjÀlv har jag koll pÄ det jag vill ha koll pÄ, resten bara ligger dÀr, redo att urforskas. Skönt. Kanske jag ska se om jag fÄr tag pÄ jazzfredik, kanske han vill softa med mig. Eller cykelÀlskaren. Som var det för 3 Är sen men inte Àr det nu. Nej vi Àlskade inte pÄ en cykel, men han bodde pÄ cykelavstÄnd. NÀstan i centrum, men pÄ en bondgÄrd. I ett litet litet hus pÄ gÄrden med loft. PÄ det loftet Àlskade vi. SÄ kan det vara i Uppsala.
PÄ landet, men ÀndÄ i stan. Eller tvÀrtom.

Skolhelvetet0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (tisdag juli 25, 2000 at 17:29)

17:29
Övrigt, 65 lĂ€sare totalt
Jag har ganska mycket erfarenhet av skola. Dels frÄn min egen skolgÄng, som var oerhört krÄnglig, och min dotters, som inte precis har varit problemfri heller.

Min skolgĂ„ng flippade ut nĂ€r jag började sjuan. Jag hade blivit punkare pĂ„ sommarlovet och det var inte vĂ€l sett i högstadieskolan pĂ„ moderatnĂ€stet Ekerö. Jag hade redan tidigare varit ganska utsatt, och det var nog en av anledningarna till att jag blev punkare. DĂ€rmed gav jag ‘dem’ nĂ„got att racka ner pĂ„, jag gjorde det till ett val. Tidigare var jag mobbad utan att nĂ„gonsin förstĂ„ varför.

Jag rĂ„kade ut för en tyranni utan like. De kompisar jag hade vĂ„gade inte umgĂ„s med mig, för det var detsamma som att tigga om stryk. Till och med lĂ€rarna var pĂ„ mig. Jag minns 7:an som ett enda stort kaos. Man brottade ner mig och spottade snus i munnen pĂ„ mig. Jag var ganska kort och en av killarna i nian var JÄTTElĂ„ng – han tog som vana att varje gĂ„ng han gick förbi mig ge mig ett knytnĂ€vsslag i huvudet. Det hĂ€nde mer Ă€n en gĂ„ng att jag svimmade. En av de gĂ„ngerna gick jag till rektorn och sa att jag börjar i Alviksskolan imorgon, ring och se till att det blir ordnat. Det gjorde han. NĂ„gon annan hjĂ€lp fick jag inte pĂ„ hela tiden. Jag sĂ„g aldrig till nĂ„gon kurator eller psykolog, lĂ€rarna minns jag som förkrympta individer, som inte hade nĂ„n koll pĂ„ nĂ„nting. Snarast rĂ€dda för eleverna.

NÀr jag gick frÄn skolan den dagen hÀmnades jag pÄ min vÀrsta plÄgoande genom att trycka upp en tallrik rotmos i ansiktet pÄ honom. Sen sprang jag. För allt vad tygen höll. Och hade tur nog att precis komma med en buss innan de hann ifatt mig. Men jag kan lova att de tog hÀmnd ett par veckor senare pÄ Brommaplans T-banestation. Det var det vÀrt.

I Alviksskolan var det frid och fröjd. Om man bortser frĂ„n att en ganska stor andel av eleverna rökte jointar istĂ€llet för cigaretter bakom barackerna pĂ„ rasterna. NĂ„gra sniffade. Inte jag dock – punkare var fett emot allt vad droger hette.

Frid och fröjd om man ocksÄ bortser frÄn att min klassförestÄndare inte tÄlde att se mig och gjorde allt för att fÄ mig utkastad ur skolan. Enbart för att jag valt att vara annorlunda. Jag skötte mig exemplariskt, för jag trivdes bra och har alltid i grunden varit studiemotiverad. Men hon lyckades fÄ mig utkastad till slut iaf. Genom att ljuga och ge mig skulden för saker jag inte gjort. Det var verkligen hemskt. Jag drömmer fortfarande pÄ nÀtterna om att skicka en brevbomb till Brewitz-fittan.

Nu hade min mamma sĂ„lt huset pĂ„ Ekerö och vi flyttade in till Kungsholmen. AlltsĂ„ skulle jag gĂ„ i RĂ„lambshovsskolan. Första dagen dĂ„ jag klev in genom grinden, möttes jag av en kille som hotade mig med en machete. DĂ„ tĂ€nkte jag bara att ”Nej, nu skiter jag i det hĂ€r” och gick min vĂ€g.

Jag övertalades att ÄtervÀnda, skulle inskolas i klassen. Inskolningen bestod av privatlektioner nÄgra timmar om dagen, vad det nu skulle vara för inskolning. Att sitta ensam med en lÀrare i ett litet rum gör det knappast lÀttare att lÀra kÀnna de andra eleverna och miljön.

Nu fick jag plötsligt prata med en psykolog. Det dröjde inte lÀnge innan soc var inkopplat och gjorde allt för att jag skulle hamna i fosterhem. Visst hade jag det krÄngligt hemma, men det var ingenting mot min kaotiska skolsituation och alla de klantar jag mött dÀrigenom.

Kanske hade det varit bra för mig att fÄ komma bort, jag vet inte. Min mamma vaknade plötsligt till och kÀmpade med nÀbbar och klor för att jag skulle fÄ bo kvar hos henne, till och med min pappa dök upp, Àven om han nog knappast hjÀlpte upp situationen, tvÀrtom.

Det hela slutade med att jag sattes i en av Sveriges tvÄ första specialskolor för skoltrötta ungdomar. Idag skulle vi nog kallas vÀrstingar. DÀr samlades jag tillsammans med 7-8 andra ungdomar med ungefÀr samma bakgrund, men vi var alla vÀldigt olika.

De vuxna resurserna bestod av en sv/yrkesvalslÀrare, en slöjdlÀrare och en psykolog. Vi lÀste grundÀmnena ma, sv och engelska, sedan hade vi de praktiska övningsÀmnena: Slöjd, teknik, hemkunskap och gymnastik. Resten av mina betyg Àr satta i 7an av Alviksskolan. Vi fick sjÀlva ordna praktikplatser och vara ute pÄ dem lÄnga perioder. Vi skolades för det praktiska livet, man arbetade med vÄra sjÀlvförtroenden och sjÀlvbilder. Man lyssnade pÄ oss och gav oss plats. Plötsligt kÀndes det skönt att gÄ till skolan. Den blev en fristad.

NÀr jag gick ut 9an hade jag 3.0 i betyg, varav de flesta satta i sjuan, som sagt. Jag hade sökt social estetisk i brist pÄ betyg för nÄgot annat jag ville göra. Egentligen ville jag gÄ dekoratörslinjen, men intrÀdespoÀngen dÀr var 4,7. Men rÀtt vad det var damp det ner ett besked i brevlÄdan: jag hade kommit in pÄ Reklam&Dekoration!
YrkesvalslÀraren hade kÀnt att hon trodde pÄ mig, att jag skulle göra mitt bÀsta och verkligen anstrÀnga mig, sÄ hon hade gjort en stor övertalningsaktion och tjatat in mig pÄ den linje jag helst ville. Utan att jag vetat om det.

Jag gick gymnasiet och misströstade mĂ„nga gĂ„nger – för Ă€ven dĂ€r fattades glöden hos lĂ€rarna, engagemanget och glĂ€djen. Men jag tog mig igenom, för syon Evas skull och för min egen.

Nu har jag Ànda sedan Puff var i 5-6-ÄrsÄldern engagerat mig i skola. Jag vet hur man INTE driver skola och bemöter elever, det Àr dÄ ett som Àr sÀkert. Och jag har mÄnga idéer om hur det kan göras. Jag har periodvis setts som en otroligt jobbig mamma, andra perioder som ett oerhört stöd av lÀrare och personal.

Puff gick först i en skola pÄ landet med B-klassystem. DÀr frodades favoriseringen av elever, total brist pÄ vÀrdegrunder och liknande. Annars ville man vÀldigt mycket och vÀl, men blandade kanske lite vÀl friskt av olika pedagogiker. Det Àr inte alltid sÄ bra att plocka ut saker ur dess sammanhang. Hon fick byta lÀrare varje Ärskurs, nÄgon gÄng till och med tvÄ gÄnger pÄ ett Är.

Sedan separerade jag och hennes pappa och vi flyttade till varsin lÀgenhet inne i Uppsala. Nu valde vi en montessoriskola för Puff. En av landets fÄ kommunala. Hon började i fjÀrde klass, och hade oturen att hamna i en klass dÀr personkemin inte stÀmde. För att försöka tackla detta prövade man olika vÀgar vilket fick till följd att Puffen haft tÀta lÀrarbyten Àven sedan hon började dÀr. Korta budgettider ger korta planeringstider och det har varit omöjligt att komma tillrÀtta med alla problem, fast mÄnga försök har gjorts.

En dag kom hon hem och hade fĂ„tt stryk i skolan. Inte av montessorielever, utan av de som gĂ„r i ‘vanliga’ sjuan. Som ni förstĂ„r vĂ€nde jag upp och ner pĂ„ hela skolan. Om det berĂ€ttar jag i en tidigare dagbok. (Om helgen och lite annat, Tis 9 maj 2000).

Jag har suttit i skolrÄdet under hela den tid E har gÄtt i Montessori. Jag har vurmat för mina idéer, olika sÀtt att entusiasmera lÀrare och elever, fÄ dem att samarbeta istÀllet för att ligga i luven pÄ varandra eller hindras av prestige och konkurrens.

Jag lovar att jag ses som en flumpella, men de metoder och idĂ©er jag föresprĂ„kat har prövats pĂ„ andra hĂ„ll och gjort hopplösa problemskolor till rena solskensexempel. Det konstiga Ă€r ju att det nödvĂ€ndigtvis inte behöver kosta mera pengar, dĂ„ kan det vĂ€l inte vara bra? OMFÖRDELNING av resurser Ă€r nyckelordet. BĂ„de mĂ€nskliga och ekonomiska.

Men man Àr rÀdd för att bana nya vÀgar. Man Àr rÀdd för att jobba. Man Àr rÀdd att röra i grytorna. Man Àr rÀdd för att misslyckas.

Nu splittras Puffs klass – mer Ă€n hĂ€lften byter skola, och de vĂ€ljer inte TILL nĂ„got, utan ifrĂ„n. Även Puff skall byta. Till Walldorf denna gĂ„ng. Jag hoppas att de dĂ€r skall kunna plocka upp de smĂ„, nĂ€stan obefintliga frön av studiemotivation hon har kvar och göra nĂ„got av dem. Innan det Ă€r försent. Hon gĂ„r samma vĂ€gar som jag gjorde: Ă€r punkare, lever för musik, individualitet och konstnĂ€rligt skapande. Men mina farhĂ„gor Ă€r att Walldorf inte riktigt kan möta de hĂ€r lite Ă€ldre ungarna. Att det helt enkelt blir för töntigt. Vi fĂ„r vĂ€l se.

Ett grundfel som jag ser i skolan idag Àr den roll som rektor har. PÄ de allra flesta hÄll skall en rektor sjÀlv ta ansvar för budgetering och ekonomi, pedagogik, personalledning, profilering, osv. I bÀsta fall med nÄgra medhjÀlpare, som sÀllan arbetar heltid ens. Varför har man inte, som i alla företag, en person för varje omrÄde? En rektorsarbetsgrupp? Det förstÄr vÀl vem som helst att inte en enda person kan hinna med att göra allt det dÀr med ett bra resultat. Oftast Àr rektorn en vanlig lÀrare med en pÄbyggnadsutbildning, som inte ens Àr speciellt omfattande.

Omarbetat frÄn ett mail jag skrev idag ang skola till en mailinglista. TÀnkte att det ju kunde bli en dagbok. Och det blev det.

Until next time

Befriande0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (mĂ„ndag juli 24, 2000 at 23:41)

23:41
Övrigt, 42 lĂ€sare totalt
KÀnner för att kasta BHn, knyta nÀven och skrika KVINNOKRAFT sÄ att det ekar över nejderna.
Inte för att jag blivit stĂ€lld inför orĂ€ttvisa mellan könen, utan för att jag köpt skivor. De flesta av mina musikaliska husgudar Ă€r gudinnor. PJ Harvey, Patti Smith, Kate Bush, Janis Joplin, Björk, Sara Isaksson. Klart jag gillar en massa annat oxĂ„ – men de hĂ€r har hĂ€ngt med lĂ€nge och kommer nog att fortsĂ€tta. Hela livet. För de gör alla musik som gĂ„r utöver trender och kommersialism. Som kryper in i nerverna och tar över en.
Sitter nu och lyssnar igenom dagens nyförvĂ€rv. Janis Joplin – en samlingscd med gamla lĂ„tar, som jag bara haft pĂ„ vinyl. Jag köper ju aldrig skivor. PJ Harvey. Obeskrivbar. suggestiv. Distad röst. Distat allting. Sarah Vaughan, gammal klassisk jazz med lĂ„tar som Stormy Weather, I Cried For You och Summertime. Summertime Ă€r förresten med pĂ„ Janis Joplinskivan oxĂ„. TvĂ„ vitt skilda tolkningar. JanisÂŽ Ă€r bĂ€st.
Men jag tar nog och njuter med BHn pÄ istÀllet. DÄ kan jag oxÄ vÄga mig pÄ en ensam svÀngom med armarna tÀtt omkring mig medan jag gurglar rödvin och kÀnner mig som en Àkta hippie. Peace, love and understanding. Skönt att vara ensam ibland. Ingen kan tycka nÄt om hur man beter sig.
ApropĂ„ hippie – var ju ute i lördags. Hade hela hippeutstyrseln pĂ„ mig. Helbroderad lĂ„ng klĂ€nning, sandaler, tĂ„ringar och ankelkedjor och hĂ„ret i flĂ€tor. Vi gjorde söder och avslutade pĂ„ mitt favvishak Starbar. DĂ€r var jag befriande mal place bland alla svartrockare.
En raggningsfri kvĂ€ll. Helt underbart. SĂ„ kul var det lĂ€nge sedan jag hade. Och ni ska inte tro att jag var panelhöna eller sĂ„ – tvĂ€rtom, dansade hela kvĂ€llen. Men grabbarna jag dansade med ville dansa först och frĂ€mst. Inte kladda. Om bara mĂ€n kunde fatta hur avtĂ€ndande det Ă€r med raggning, sĂ„ kunde man ha sĂ„ dĂ€r kul jĂ€mt. Antagligen större chans att hitta nĂ„n man gillar sĂ„ oxĂ„.
C ya @.

PĂ„slakan, sandaler o molnsagor0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (lördag juli 22, 2000 at 12:06)

12:06
Övrigt, 52 lĂ€sare totalt
Jag blev glad idag för att jag fick tvÄ extra maskiner i tvÀttstugan och alltsÄ hann tvÀtta allt. Jag blev glad nÀr jag tömde maskinen och fann mitt pÄslakan i grossess. Fast det var svÄrt att fÄ ut tvÀttmaskinen. Jag förlöste det i torkrumlaren. Nu skrev jag fel, men det blev ju rÀtt ÀndÄ pÄ nÄt sÀtt. Jag Àr sÀker pÄ att pÄslakansbebisarna rumlar dÀrinne.
Jag blev glad nĂ€r min trasiga sandal blev hel. Eller, hel blev den ju inte, den Ă€r fortfarande av pĂ„ mitten, precis som sin kompis – men nu gĂ„r den att ha pĂ„ sig i alla fall. Tack gode Gud för textillimmet.
Jag Àr glad idag för att jag ska Äka bort frÄn alla skrikfamiljer och istÀllet ligga pÄ en grÀsmatta i RÄlambshov med H. Fast jag vet inte om det Àr det vi ska göra, för det har vi inte bestÀmt, men det kÀnns som om vi ska göra det. DÄ ska vi berÀtta molnsagor. Ja det ska vi. Och lyssna pÄ Elvis Presley. Och Leonard Cohen.
Dagen kÀnsla: tillfreds.

Ecclesia erotica0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (torsdag juli 20, 2000 at 22:59)

22:59
Övrigt, 117 lĂ€sare totalt
”NĂ€ fy sjutton!” hörde hon sin dotter vrĂ„la av skratt in i telefonluren, ”JĂ€vla pensionĂ€rssex, missionĂ€ren till 100 procent! Jag fattar inte hur jag blivit till – kan inte tĂ€nka mig mina förĂ€ldrar ligga med varandra!”

Siv skrattar till lite för sig sjĂ€lv – precis sĂ„dĂ€r hade hon tĂ€nkt om sina förĂ€ldrar ocksĂ„. Tills hon för bara ett par Ă„r sen varit pĂ„ besök och hört genom tunna vĂ€ggar att sex var helt klart en faktor i deras liv, lika lustfyllt och underbart som för vem som helst annan. Trots att de bĂ€gge nĂ€rmade sig 70. Eller kanske just dĂ€rför. Det Ă€r ju dĂ„ man verkligen har tid för varandra.

Och nog hade hon sex sjÀlv. Med samme man sedan över 20 Är nu. Vissa perioder lÄg det helt nere, kanske flera mÄnader ibland, men det hade de bÀgge lÀrt sig att det inte var nÄgot konstigt med. Faktum var att de perioderna blivit fÀrre och kortare pÄ senare Är.

De hade haft sina kriser. Men deras sexliv hade alltid varit öppet, utforskande. Ibland trodde hon att det var just det som hjÀlpt dem genom deras dÄliga perioder. De tröttnade aldrig pÄ att hitta nya vinklar, det fanns alltid nya upptÀckter att göra.

”Hon skulle bara veta”, tĂ€nkte hon och fnissade till. Ja, Johanna skulle bara veta hur hennes pappa lagt handen pĂ„ hennes mammas lĂ„r, dĂ€r de satt nĂ€stan lĂ€ngst bak i kyrkan i söndags. Mitt under högmĂ€ssan. Siv hade blĂ€ngt pĂ„ honom – tĂ€nk om nĂ„n skulle se! Och i KYRKAN! Han lĂ€ste hennes tanke och andades tyst i hennes öra ”KĂ€rlek kan inte vara synd, dĂ„ har jag ingen plats hĂ€r”. Hon var böjd att hĂ„lla med. Och lite spĂ€nnande var det att folk kunde se. Grannen frĂ„n andra sidan gatan, som alltid tittade ner i marken, kyrkvĂ€rden som stod pĂ„ vakt bakom dem, redo med kollekthĂ„ven.

Hans hand smög sig lÀngre upp pÄ hennes lÄr och hon lade jackan över, för att Ätminstone skyla lite. Samtidigt sÀrade hon lite pÄ lÄren, för att han skulle nÄ henne bÀttre. Han smekte lÀtt och hon skönk ner lite i bÀnken, mötte honom. Situationen; prÀstens ekande ord, mÀnniskorna, hans brÀnnade fingertoppar gjorde henne rusig. Plötsligt lÀttade han pÄ troskanten, hon tittade snabbt med stora ögon pÄ honom, men han satt till synes helt lugn, röjde inte med en min deras hemlighet. Han till och med nickade en hÀlsning till en flyktig bekant som ett ögonblick vÀnde sig bakÄt.

Hon Ă„tertog sitt skenbara lugn, slöt ögonen. Passande nog spelade konfirmanderna just upp ett stycke ur Höga Visan. ”Jag besvĂ€r er ni jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar pĂ„ marken: Oroa inte kĂ€rleken, stör den inte, förrĂ€n den sjĂ€lv sĂ„ vill” deklamerade flickan dĂ€rframme, och Siv log med sin Ă€lskades fingrar i sin varma fröjd.

Hon kÀnde snart hur huden vibrerade efter beröring. Det begrÀnsade utrymme hans hand hemligt kunde smeka inför publik utan alltför stora ÄthÀvor rÀckte inte. Hennes bröstvÄrtor knoppades av lÀngtan efter lÀppar, hon fick gÄshud pÄ armarna och hennes ryggslut vÀrkte efter ömma hÀnder. Hon rörde sitt underliv lite, tittade pÄ sin man igen och sÄg att inte heller han var oberörd, bröstkorgen avslöjade hans tysta men ÀndÄ hÀftiga andetag, ögonen var glansiga av lust.

Denna hemliga kĂ„thet brĂ€nde nĂ€stan hĂ„l i henne. Hon motstod impulsen att grĂ€nsla honom dĂ€r och dĂ„ i kyrkbĂ€nken, lutade sig istĂ€llet mot honom och viskade ”vad ska vi göra nu? Jag vill mer”. Han tittade pĂ„ henne, gav en henne en lĂ€tt puss i pannan: ”Jag ska fundera ut nĂ„got”.

Snart drog han tillbaka sin hand, tog hennes och reste sig. Hon kÀnde att handen doftade av hennes kön och lyfte den till sin mun och kysste den. Hand i hand krÄnglade de sig sÄ obemÀrkt som möjligt ut ur bÀnken medan resten av kyrkans besökare klÀmde i med en psalm.

”Vad har du hittat pĂ„?”, skrattade hon dĂ€mpat och han drog henne med sig medan han hyssjade pĂ„ henne. Bönekapellet. Det var dit han hade tagit henne. Det lĂ„g lite vid sidan om, men Ă€ndĂ„ inne i kyrkan, och hade tunga, vackra vĂ€vnader pĂ„ vĂ€ggarna. Han drog för det tunga draperiet ut mot omvĂ€rlden dĂ€r ute, de hade slutat sjunga nu, och konfirmandernas framtrĂ€dande fortsatte. Han vĂ€nde sig mot henne ”Du har allt man kan önska sig av en kvinna” sa han sĂ„ att bara hon hörde det och gick ner pĂ„ knĂ€ framför henne. Han lĂ€ttade pĂ„ hennes blus och lĂ€t sin tunga vandra över hennes mage, under kjolen tog han ett fast grepp om hennes skinkor.

Hon skönk ihop lite, sÄ att han skulle nÄ hennes bröst och han kysste dem, smekte dem med sin tunga, som om han nyss upptÀckt dem, aldrig sett dem förr. Hon var mottagare, njutare, insupare och det hade varit svÄrt, svÄrt att inte ge alltför stora ljud ifrÄn sig. Nu lade han sin hand om hennes skinka och lÀt tummen halka i livsskÄran innan han lÀt den skunka in. Siv lutade sig mot vÀggen nu, i rÀdsla att benen inte skulle bÀra.

NÀr församlingen Äterigen brast ut i sÄng, vÄgade hon slÀppa hon sin röst lös. Hennes ljud som steg mot taket, blandade sig med en orgel registrerad i flut dŽamore och voix celeste. Friheten att lÄta mitt i allt det hemliga gjorde upphetsningen Ànnu större hos dem bÄda och om hon blundade dansade lustens röda flÀckar innanför ögonlocken.

Han ville dra av henne kjolen, men hon protesterade. Om nÄgon kom skulle det vara pinsamt nog som det var. IstÀllet samlade hon tyget i sina hÀnder och fÀste upp den i linningen, sÄ att han kunde se henne bÀttre och fritt smeka hennes lÄr med sin tunga. Hon var ganska mycket kortare Àn honom, men lÀngs hela vÀggen löpte en fals, som ett trappsteg, den stod hon pÄ.

Han reste sig upp och nu var de nÀstan jÀmnlÄnga, de kysste varandra lÄngt och blött och med begÀr i sina dansande tungor. TÀtt, tÀtt stod de dÀr, som en enhet, kön mot kön, mage mot mage, bröst mot bröst, med lÀppar brÀnnade heta. Hon öppnade hans gylf, fumlade, bÀltesspÀnnet gav skramliga ljud ifrÄn sig som ekade mellan kyrkans vÀggar, för nu var det nÀstan spöklikt tyst dÀrute. De stannade kort upp ett par andlösa ögonblick, men snart satte skÄdespelet och ljuden igÄng igen.

Hans lem var het och alldeles hĂ„rd, och att kĂ€nna den i handen efter all denna spĂ€nning var nĂ€stan nog för att orgasmens blixtar skulle genomfara henne. Hon drog lĂ€tt, lĂ€tt med fingertopparna lĂ€ngs dess undersida och han slĂ€ppte ifrĂ„n sig ett ljud, som turligt nog sammanföll med en hostning utifrĂ„n. Hon varvade smekande rörelser med lĂ€tta fingrar och ibland försiktigt med nageln med hela grepp, lĂ„ngsamt runkande. Hans lena, varma manlighet vilade som en stor tung juvel i hennes hand, ömtĂ„lig som glas… ”Vi kan inte mer hĂ€r”, viskade han med tung andhĂ€mtning mellan kyssarna som blivit sĂ„ heta att de var blöta över hela hakorna, ”Vi mĂ„ste ta oss nĂ„gon annanstans”.

GudstjÀnsten dÀrute avslutades och mÀnniskorna började stöka i bÀnkarna för att lÀmna kyrkan, kanske ta en kopp kyrkkaffe i församlingshemmet. Siv och Gunnar rÀttade rödkindade till klÀder och frisyrer och smög upphetsade ut och blandade sig med de andra, pratade bara precis sÄ mycket som var absolut nödvÀndigt och smet snabbt hemÄt.

Johanna hade varit hemma, sÄ det var inte precis lÀge att avsluta det de börjat hemma i den Àktenskapliga sÀngen mitt pÄ blanka söndagen, sÄ de tog istÀllet med sig en utflyktsfilt ur bilens baklucka och gick in i skogen bakom huset. De gick till ÀlskogsglÀntan, ett litet stÀlle de funnit redan dÄ Johanna var liten, redan dÄ fick den sitt namn. DÀr avslutade de nu i samklang med naturen vad som pÄbörjats.

Ja, Johanna skulle bara veta…

Herman Hedning och insikten0

Postad av matten Paula i FĂ„rö,LunarArkiv (onsdag juli 19, 2000 at 20:33)

20:33
Övrigt, 59 lĂ€sare totalt
Jag fick en insikt hÀromdagen.
I en Herman Hedning-tidning, av alla stÀllen. För er som inte vet vad Herman Hedning Àr, kan jag berÀtta att det Àr en (vuxen-)serietidning vars oemotstÄndliga(?) charm ligger i dess utvikningar i kiss-bajs-och-Àckelhumor. Jo, jag mÄste nog erkÀnna att jag tycker att den Àr himla rolig för det mesta.
Scenariot: Herman Hedning lÄnar en badring av sin kompis. Kompisen försöker fÄ reda pÄ vad han skall ha den till och slutligen kryper det fram att Herman skall ha den nÀr han gör sina behov. För att sitta bekvÀmt. Kompisen hinner inte protestera innan Herman utrÀttat sina göromÄl i badringen, som genast frÀts sönder, eftersom Herman rÄkat dricka batterisyra.
Plötsligt sĂ€tter trĂ€ck-kakan igĂ„ng att frĂ€ta pĂ„ marken – den frĂ€ter sig in Ă€nda till Jordens medelpunkt och dĂ€r inne sitter DjĂ€vulen och vĂ€ntar pĂ„ tillfĂ€lle att fĂ„ stiga upp till ytan! DjĂ€vulen fĂ„r kakan rĂ€tt i skallen, som genast frĂ€ts bort, varpĂ„ han arg som ett bi plockar fram ett nytt huvud ur garderoben och skruvar dit. Sedan stiger han upp genom hĂ„let till jordens yta för att hĂ€mnas. Han hĂ€mnd Ă€r gruvlig, han skapar nĂ€mligen en
FÄSTING!
Är det inte genialt, sĂ„ sĂ€g? Det tyckte i alla fall jag, dĂ€r jag just satt och lĂ€ste den hĂ€r serien i en stuga pĂ„ FĂ„rö. Stugans alla innevĂ„nare led en otrolig fĂ€stingĂ„ngest – det kĂ€ndes verkligen helt rĂ€tt med beskrivningen av fĂ€stingen som djĂ€vulens hĂ€mnd. Hur serien slutade, minns jag inte riktigt, jag fastnade i mitt lyckorus över att ha fĂ„tt en sĂ„n otrolig insikt:
DjĂ€vulen finns verkligen – och fĂ€stingen Ă€r beviset!

Det monstret Vardag0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (tisdag juli 18, 2000 at 03:05)

Övrigt, 48 lĂ€sare totalt

Jag har ofta en kĂ€nsla av att vara trĂ„kig och ointressant. Att jag bara Ă€r rolig och intressant helt kort och sĂ„ fort vardagen smyger sig pĂ„, visar det sig att vardagsPaula Ă€r skittrĂ„kig. NĂ€stan ÄNNU trĂ„kigare Ă€n vardagsStina och vardagsMargareta. Och alla vardagskĂ€rringar som finns.

Duger inte mina vardagstankar? Duger inte min krassa verklighet? Berikar inte MammaPaulan PartyPaulan? Ger inte YrkesPaulan nÄgot vÀrde till PaulaPersonligheten?

Är det sĂ„ svĂ„rt att acceptera att jag inte Ă€r idel skratt och skojfriskhet, utan att jag Ă€ven rymmer ett stort och tidvis tungt allvar?

Jag börjar tro att jag aldrig nÄgonsin skall trÀffa pÄ nÄgon som orkar se mitt vardagsjag.

Fast jag kanske inte Àr ett dugg bÀttre sjÀlv. Jag tröttnar apfort pÄ videokvÀllar med snask.

Trivs mycket bÀttre med videokvÀllar med snusk. Fast jag har hittills inte trÀffat pÄ nÄgon man som kan slita sig frÄn en skÀrm som det rör sig pÄ. Trist. Skittrist.

Kanske beror det pÄ att de senaste mÀnnen jag trÀffat, har jag trÀffat genom nÀtet. Jag har alltid försvarat kontakterna man fÄr genom nÀtet med att man lÀr kÀnna varandra _inifrÄn_ istÀllet för utifrÄn. Att man kommer ifrÄn de yttre bedömningarna och fÄr ta del av de inre tankarna i diskussioner som ofta blir sÄ privata att man antagligen vet mer om vad som rör sig i sin tjattpartners huvud Àn vad de som stÄr honom nÀrmast IRL vet.

Men man lĂ€r ju kĂ€nna varandra ÂŽbaklĂ€ngesÂŽ Ă€ven vad gĂ€ller annat Ă€n utseendet: Man Ă€r liksom fĂ€rdig (hm – nĂ„ja, kanske inte HELT fĂ€rdig) med det inre INNAN man lĂ€r kĂ€nna personens vardagsjag. Innan man sett att han tycker det Ă€r superviktigt att man viker kalsongerna i lĂ„dan – inte bara knölar ner dem. Innan man upptĂ€ckt att han svettas, tvĂ€ttar, diskar och snyter ungar och storhandlar en gĂ„ng i veckan – precis som alla andra dödliga. Oglamoröst och trist. Och saker man Ă€r helt förskonad ifrĂ„n pĂ„ en tjatt.

NÀr man till slut trÀffas och bygger en relation IRL, tappar man sin brevvÀxling, alla de djupa diskussionerna. Och Àven om man VET att de finns dÀr under ytan fortfarande, sÄ Àr de svÄra att hÄlla levande i det dagliga livet.

Man kanske inte Ă€r lika bra pĂ„ att uttycka sig i tal som i skrift. Eller öga mot öga. Man fĂ„r kanske fullt upp med VARDAG. Alla de intressanta beröringspunkterna kanske inte finns i vardagslivet. De kanske i sjĂ€lva verket var önskningar och ambitioner…

Nattens kÀnsla: Flytthunger

Mina ord, mina tecken…0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (mĂ„ndag juli 17, 2000 at 03:12)

Övrigt, 59 lĂ€sare totalt
HÀrmed delar jag med mig av mina rödvinsdrÀnkta tankar frÄn FÄröveckorna:
Jag saknar mina ordbrukartider. DÄ orden skrevs i flytande rytm och uppfinnarlusta, pÄhejade och entusiasmerade.
Ge mig Äter tid att vrÀnga ord, att försÀtta mig i den stÀmning som krÀvs. Inspirera mig, kittla mig till rytmiska svador.
Men det kÀnns som om inget kan vÀcka mig nu, som om jag blivit trÄkig, död och ordfattig. Nog har jag ord, men bara praktiska, anvÀndbara, grÄa. Inte lekfulla alls.
Men den hÀr pennan flyter lÀtt, ur den rinner orden utan hinder, blir till vackra tecken, lÀsbara bilder mellan jÀmna styrlinjer. Jag glÀds Ät min handstil, som Àntligen blivit min.
Jag vill beskriva med mina tecken. Det jag ser, upplever, tÀnker. Hur djupa skuggorna Àr i de hörn dit fotogenlampans sken inte nÄr, hur vÀrmen frÄn kaminen torkar upp fukten i trÀ och textil, orsakar okÀnda ljud som skrÀmmer min flicka.
Hur morgondimman bildar tunna skyar och jag tÀnker att det Àr Àlvor som dansar. Eller hur jag Àr försiktig för att inte reta smÄknytt och vÀsen. Hur vinet smakar extra gott i skenet frÄn fotogenlampor och kamin, en sen kvÀll med sommarstorm utanför fönstret. Ljudet av vÄgor som sköljer högt upp pÄ land. Hur jag slutat lÀngta och blivit tillfreds med mig sjÀlv. För mig sjÀlv.
Kanske Ă€r det dĂ€rför mina ord mist sin fĂ€rg och glöd, för visst sker skapandet ur smĂ€rta och utan lidande blir skapelsen platt…

Bara vara0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (söndag juli 16, 2000 at 04:07)

Övrigt, 48 lĂ€sare totalt
Tillbaks.
Miljoner tankar har blivit tÀnkta, men inte mÄnga nerskrivna.
MÄnga tankar har Àgnats Z. Av flera anledningar, tror jag. Jag definierar FÄrö som ŽhansŽ ö. Alla motorcyklister och HD:ar och lÀderbrallor med snörning i sidan. Förra gÄngen jag var pÄ FÄrö var vi fortfarande ihop och pratade varje dag och jag var helt instÀlld pÄ att han skulle vara dÀr med mig denna gÄng. SÄ blev det inte. ThatŽs life.
Jag har njutit sol och bad och massor med regn. LÀst i fotogenlampeljus sippandes gott, rött vin. UmgÄtts och spelat yatzy och kortspel som en tok. KÀkat massor av god vegetarisk mat. Picknickat. Hoppat i vÄgorna. SmÄpratat med Hasse pÄ ladugÄrdsbacken. Försökt kÀnna vÀdervÀxlingar i kroppen. Cyklat. Ingen TV, ingen dator och nÀstan ingen telefon. Semester, kort sagt.
Skriver kanske lite mer nÀr jag sussat lite och orkar samla tankarna. Nu har jag varit vaken exakt 24 tim och Àr lite mör i skallen.