MÀn i arbetsklÀder0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (torsdag oktober 26, 2000 at 09:22)

Tors 26 okt 2000 09:22
Övrigt, 64 lĂ€sare totalt
TÀnk att mÀn i arbetsklÀder Àr sÄ sexiga. Hur kommer det sig? Min syrra blev betuttad i husets vaktmÀstare en gÄng. SjÀlvklart hade han arbetsklÀder. Hon Àr mycket vacker och hade inga problem att fÄ honom intresserad. Efter en tids flirtande i trapphuset bjöd hon hem honom pÄ middag.
Han kom. Utan arbetsklĂ€der. Civil. Med nĂ€tta promenadskor. Och tubsockor. Hon genomled middagen, men puffade ut honom sĂ„ fort hon bara kunde. Ringde mig och ylade i telefon: ”Han hade ju sĂ„ fula skooooor!”
Jag tyckte hon var helt sinnes – inte kunde man nobba nĂ„n för att han har fula skor? Fast sedan dess har jag varit med om samma sak. En av sakerna som attraherar en Ă€r ju grabbens stil. Det överskuggar utseende och Ă„lder big time.
Killen var en tönt förklÀdd i arbetsklÀder. Lurad!
Varför kom jag att tĂ€nka pĂ„ det hĂ€r? Jo, jag tittade ut genom fönstret för det var ett herrans liv dĂ€rutanför. Trodde att det kanske var ett ufo som landade mellan husen. Men det var ett par killar i arbetsklĂ€der som gick med lövblĂ„sar. DĂ€r gick de och var sĂ„ sexiga sĂ„ i tidig morgontimma. Tittade en stund, morgonkramig som jag var, och försökte förestĂ€lla mig hur de kan se ut utan arbetsklĂ€derna. Nakna Ă€r nog okej – men civila? Ja. dĂ„ skulle det inte förvĂ„na mig om de har loafers och tubsockor. Jeans och collegetröjor. Med HockeyVM som största passion. Tvi vale.
/Paula
morgonkÀnsla: mÄllöst gosig :/

Paula – Återkomsten0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (mĂ„ndag oktober 23, 2000 at 23:33)

MĂ„n 23 okt 2000 23:33
Övrigt, 51 lĂ€sare totalt
Åkte till Vendel i lördags. För er som inte följt min dagbok sedan begynnelsen kan jag berĂ€tta att Vendel ligger pĂ„ landet 3,5 mil norr om Uppsala. DĂ€r bodde jag mellan den 13 november 1987 och den 13 november 1997 tillsammans med min lilla familj, som jag hade pĂ„ den tiden. Huset var ett ruckel, tomten ett paradis, verkstaden stor och bra, Ă€pplena goda, kaninerna skuttiga och grisarna glada. Framför allt var grannarna lĂ„ngt borta.
DĂ€r hade jag vĂ€nner ocksĂ„. Flera stycken. AC som var den vassaste donnan jag mött. Hon hade en bacillnoja som inte var av denna vĂ€rlden. Den lugnade sig lite med barnen – det blir ju sĂ„ oerhört jobbigt med bacillskrĂ€ck och barn i samma rum.
Och ADA, som nĂ€r jag lĂ€rde kĂ€nna henne blev en sĂ„ stark bekantskap att jag kĂ€nde mig alldeles förĂ€lskad, men som senare blev min syster. Vi knĂ„dade lera, fikade, promenerade, födde upp kaniner (nej det var ju inte riktigt meningen), gick pĂ„ utstĂ€llningar, sjöng och spelade. Och pratade, diskuterade, vĂ€nde och vred. ADA och jag tĂ€nker pĂ„ vĂ€ldigt olika sĂ€tt – vi utmanade stĂ€ndigt varandras tankesĂ€tt.
Det var ju inte bara de – utan hela deras familjer. Barn i ungefĂ€r samma Ă„lder som E. Vi har gjort allt tillsammans. Semestrat, jobbat, levt. Firat jular, födelsedagar, semestrar…
NĂ€r Emmisen och jag pratade hĂ€romkvĂ€llen om hur det Ă€r att vara ensambarn, sĂ„ sa hon att hon knappt visste hur det var – hon har ju som fyra syskon, mina vĂ€nners ungar, som hon vuxit upp tillsammans med. För att hĂ„lla nere barnomsorgstimmar och -kostnader, bytte vi barn och hjĂ€lptes Ă„t.
NĂ„. Jag var alltsĂ„ hos mina vĂ€nner i helgen. Hos AC med avbrott för ett födelsedagskalas hos ADA för en av ’mina’ ungar. Och det var sĂ„ skönt, för det kĂ€ndes som om jag hittat tillbaks. De tre senaste jobbiga Ă„ren har lĂ€kts och nu Ă€r jag dĂ€r igen. Det kĂ€nns bra – nĂ€ra som förr, utan all grĂ„t.
Min och exets separation var verkligen ingen lÀtt match. Den var inte bara vÄr. Det var hela den hÀr storfamiljen som slogs sönder. ADA och ungarna och I bröts loss och hela vÀrlden stÀlldes pÄ Ànda. NÀr vi egentligen behövde varandra som mest. NÀr jag behövde dem som mest. Sorgen har varit djup och svÄr och har distanserat oss ifrÄn varandra. Men nu kommer jag tillbaks. Nu Àr sorgen borta, sÄren Àr lÀkta och det kÀnns friskt.
Jag kommer tillbaks.
ADA – jag vet att du lĂ€ser detta: Jag Ă€lskar er. Jag Ă€lskar dig.
//Paula

Synden straffar sig sjÀlv0

Postad av matten Paula i Dagbok (tisdag oktober 17, 2000 at 16:32)

16:32
Övrigt, 64 lĂ€sare totalt
Jag sitter hĂ€r och luktar illa efter ett par dagars febrig förkylningstillvaro. Huvudet kĂ€nns som en medicinboll fast ondare och helt utan medicin – möjligtvis med snor istĂ€llet.
Är det ett straff? För att jag hade sĂ„ kul i torsdags? Eller för att jag glömde att den enda bebisen som betyder nĂ„t för mig fyllde ett Ă„r igĂ„r (nu Ă€r ju klockan över tolv, sĂ„ nu blir det t o m i förrgĂ„r)? Fast hennes mamma nogsamt pĂ„minde mig flera gĂ„nger? Jag skĂ€ms som en hund. Nu Ă€r det försent att ringa och höra micro gurgla i luren. Men inte försent att sĂ€ga GRATTIS (i efterskott) PAULA!!!
VaddÄ hon lÀser nog inte min dagbok? HÄll klaffen.
Men egentligen tror jag att straffet gĂ€ller torsdagens tolvtimmarspartande. Det var sĂ„ syndigt skojigt och innehöll allt vad en bra partykvĂ€ll skall innehĂ„lla: dans, nya mĂ€nniskor, skratt, alkohol, flirt, taxi och hĂ„ngel. Inte nödvĂ€ndigtvis i nĂ€mnd ordning. Dessutom innehöll det en superdunderförkyld kompis som antagligen andades lite för nĂ€ra. Och hĂ€r ligger jag nu – halvdöd.
Men inte vĂ€rre Ă€n att jag kan lĂ€ngta efter en ny sĂ„n partykvĂ€ll 😉

Sluts and Stars – the sci-fi soapopera0

Postad av matten Paula i Dagbok (söndag oktober 8, 2000 at 04:44)

– NĂ€h, fiser hon tungt och vĂ€nder i dörren till det veritabla rymdzoo som SlutBar utvecklats till pĂ„ sistone.
Men hon kan inte riktigt slita sig. Dels stÄr Sotilas dÀr i dörren, han luktar ju alltid sÄ gott, dels pockar mÄnga minnen pÄ uppmÀrksamhet. Mycket roligt har hon ÀndÄ haft dÀrinne i det som nu liknar slemdvorfernas högborg.
Inte för att jag Àr rasse, tÀnker hon, men det Àr verkligen inte bra att blanda arterna för mycket. Eller kanske det beror pÄ de kemiska stridsmedel som djonkofferna brutit mark med? Man vet aldrig vad DNA-beskjutning kan leda till efter nÄgra generationer. Men som det blivit nu det hade nog ingen, i nÄgon galax, kunnat förestÀlla sig.
Det enda som Ă€r sig likt Ă€r bananflugorna som surrar kring Loops huvud dĂ€r hon stĂ„r i baren. Luften Ă€r svart av dem – det Ă€r bara att gapa och svĂ€lja. De finns i överflöd i alla dimensioner och galaxer och utgör huvudfödan för de flesta Ă€tande typer av livsformer.
Lite sorgset kĂ€nns det att SlutBar jangserat sĂ„. Förr kunde man brĂ€nna bĂ„de en vandogler och en D29 med sina heta strĂ„lar pĂ„ en och samma kvĂ€ll, men nu tĂ€cks alla av en slemmig, svalkande yta redan i dörren och blir osĂ„rbara för hennes exihibonistiska hetta. Och hon har svĂ„rt för terrasternas spyor, de Ă€r sĂ„ lĂ€tthalkade. Det Ă€r inte vĂ€rdigt att halka – inte för en Ă€kta stjĂ€rna.
Hon kÀnner att hon ofta mÄste pÄpeka att hon faktiskt Àr en Àkta stjÀrna. Det Àr som om det glömts bort. Nu förtiden beter sig vem som helst som om de tror att de Àr stjÀrnor, det Àr sÄ att man kan mÄ illa. Hon fiser en vÀldoftande stjÀrnpust av förgrÀmelse.
BÀst hon stÄr dÀr och kÀnner sig för god, kommer den, moralpolisandroiden D29. Den ser henne inte ens, knuffar henne till och med buffligt dÄ den trÀnger sig genom dörren för att utföra en patetisk enmansrazzia i syndens nÀste. Den halkar nÀstan genast genom golvet dÄ en helt obestÀmbar varelse kastar upp över dennes fotdon.
Hon kan faktiskt se estraden dÀrifrÄn dörren, dÀr dansar X:orna Xenos och Cirkux som rultiga pudlar en upphetsande dans. Det Àr nÀstan sÄ att hon ÀndÄ fÄr lust att gÄ in. Hur mÄnga nÀtter har de inte slickat hennes lemmar till sömns med sina krulliga tungor?
DÀrinne i mörkret skymtar hon ocksÄ Mo_Tucker pila omkring som en pÄtÀnd vessla, vÀsande obegripliga drogfilosofiska haranger i alla och envars öron. Plötsligt lÀgger han ögonen pÄ en bortglömd kanna öl, ser sig omkring och smyger sedan fram för att svepa den i en enda skön gratisklunk. Glatt fjÀrtar hon ljusa toner dÄ hon ser hans min nÀr han förstÄr att han druckit upp hela den maktgalna Sakana. Hans mage böljar av Sakanas ilska.
– NĂ€h, fiser hon igen mot Sotilas hĂ„ll, – jag skulle ju skrida vidare. Inte stĂ„ hĂ€r och bli nostalgisk.
Hon drar lockande med en tentakel över hans hudlösa mage.
– Sluter du upp sedan, honey? NĂ€r slampornas nĂ€ste stĂ€nger kan du ju mĂ„ bra av lite miljöombyte. Kanske du kan fĂ„ med dig den söta D29 ocksĂ„, men se till att han tvĂ€ttar sig först. I det dĂ€r skicket slĂ€pps man inte in pĂ„ StarBar. Och du – se till att nĂ„gon stoppar ett par fingrar eller motsvarande i Mo_tuckers hals, sĂ„ att han fĂ„r bli av med den maktgalna Sakanadrinken!
Sotilas nickar förnöjt till svar och hon förstĂ„r att hon just skrivit StarBars dödsdom. Om ett par eoner har Ă€ven det stĂ€llet förvandlats till ett slemnĂ€ste med allhanda galaxdrĂ€gg…
****************************’
Kommer The Ultimate Star nÄgonsin Àntra SlutBar igen? Det, mina vÀnner, kan jag avslöja att hon gör. Vissa stÀllen gÄr bara inte att befria sig frÄn.
Helt oombedd kastade jag upp, nej plockade jag upp menade jag, handsken. MĂ„nga har skrivit om SlutBar pĂ„ planeten Lunar: LoopForEver, Daniel29, Sotilas, Mo_tucker, Inkh, Sakana… Jag kan ha missat nĂ„gon.
/Star

Mer vild Àn tam0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (torsdag oktober 5, 2000 at 13:29)

13:29
Övrigt, 60 lĂ€sare totalt
13.04:
…önskar jag att jag vore nu. Jag skulle vilja revoltera mot precis allt – men jag ORKAR inte. Jag har nog drabbats av sömnsjukan, för jag kĂ€nner mig som en sömngĂ„ngare jĂ€mt. En infektion i kroppen, kanske? Eller bara vanlig plain elĂ€ndig depp? Jag blir alltid dödstrött nĂ€r jag Ă€r deppig. Kan sova flera dygn i streck utan problem.
Jag behöver Ă„terta lite fritid. Prioritera att umgĂ„s med folk jag gillar och göra kuliga saker som INTE Ă€r arbete. Korkad som jag Ă€r har jag tagit Ă„t mig en massa skribentjobb igen – det var ju en miss.
Ett litet löjligt hinder som att intervjun med en kille i Malaysia skall ske pĂ„ engelska, blir nĂ€stan oöverkomligt. Det var evigheter sedan jag pratade engelska. Extra jobbigt att göra det per telefon. Funderar nĂ€stan pĂ„ att föreslĂ„ att vi kör hela intervjun per tjatt – det funkar mycket bĂ€ttre att skriva. Fast det kĂ€nns som ett stort bortfall att inte höra rösten med alla nyanser. Nej det Ă€r nog Ă€ndĂ„ inget bra alternativ.
Usch vad klagig jag lÄter. En riktig gnÀllpella. Men jag har nÄt att vara glad för oxÄ.
Minns ni att jag dĂ€ngde min bĂ€rbara dator i golvet för ett par veckor sen? Att FörsĂ€kringsbolaget strulade? Eller berĂ€ttade jag inte det hĂ€r i dagboken? Jag minns banne mig inte. NĂ„ – sĂ„ var det iaf.
Idag ringde ’min’ försĂ€kringstjĂ€nstekvinna och berĂ€ttade att deras proffsvĂ€rderare vĂ€rderat datorn mycket högre Ă€n reparatören gjort, och att de sĂ€tter in hela summan det kostar att laga den pĂ„ mitt konto under dagen (minus 1000 spĂ€nn i sjĂ€lvrisk, sĂ„klart).
SĂ„ nu Ă€r jag en glad kicka igen. Bara man nu kan fĂ„ tag i en ny skĂ€rm oxĂ„ – det Ă€r visst inte det lĂ€ttaste.
Min axel Ă€r oxĂ„ omĂ„ttligt tjusig efter att ha varit sydd de hĂ€r veckorna. I mĂ„ndags togs stygnen bort och det ser sĂ„Ă„Ă„ fint ut sĂ„. Jag blir nĂ€stan sugen pĂ„ att lĂ„ta den dĂ€r plastikkirurgen sprĂ€tta mig lite mer – bĂ„de hĂ€r och dĂ€r.
Men det ska jag inte. IstĂ€llet ska jag försöka styra upp min avanor och Ă€ta bĂ€ttre och pĂ„ regelbundna tider. För nu har min mullighet gĂ„tt över alla grĂ€nser – det gillar jag INTE.
Fy fan vilken trÄkig dagbok. Ge inte upp, jag ska försöka vara fyndigare och roligare eller intressantare eller nÄt nÀsta gÄng. Nu Àr jag bara trött.
——————-
13.30:
Jo, just det. Jag var ju pÄ Adobeseminarium i tisdags pÄ Moderna Muséet. Min syrra var med och vi Àr i samma trötta skick bÀgge tvÄ. Och vad gör man nÀr man Àr trött? Och i behov av att revoltera?
Man gör en fnissrevolt.
Hela publiken var sĂ„ till sig över Adobe-killarnas reklamkampanj för Acrobat 4.05, Illustrator 9 och Photoshop 6 och fruktansvĂ€rt vĂ€lartat korrekt applĂ„derade de, skrattade och rĂ€ckte upp hĂ€nderna vid rĂ€tt tillfĂ€llen. Jag och syrran gjorde oxĂ„ allt det dĂ€r – fast vid fel tillfĂ€llen.
Dessutom kunde vi inte lĂ„ta bli att förestĂ€lla oss olika scenarior. Om Adobe-smilfinkarna hade avslutat med att sĂ€ga: ”det vore vĂ€l verkligt trevligt om vi avslutade vĂ„r fina myspysdag med att gemensamt moona Ă„t varandra” sĂ„ hade nog hela publiken genast stĂ€llt sig upp och slĂ€ppt ner brallorna. Utan tvekan. Kanske till och med jag och syrran.