NyvÀckt hopp0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (tisdag november 28, 2000 at 20:47)

Tis 28 nov 2000 20:47
Övrigt, 61 lĂ€sare totalt
Är det verkligen sant att det hĂ€r i myllret av mĂ€nniskor finns en? I min stad, den som jag givit upp hoppet om? Jag har letat men inte funnit, byggt berg av ofrivilliga fördomar som jag grĂ€vt mina naglar djupt i för att riva.
Utan att lyckas. IstĂ€llet har fördomsgröten lagts pĂ„ hög, stelnat till nya skrovligheter att klösa fingrarna blodiga mot. Jag har avskytt mig sjĂ€lv dĂ„. Men tröstat mig med att sĂ„ lĂ€nge jag kĂ€mpar emot…
Jag har lÀngtat bort, till möten som betyder och sunda ifrÄgasÀttanden. Till himmel och hav, till tankens frihet till marker dÀr fördömandet upphört. Men jag vet inte var det Àr. Ens OM det Àr.
Men jag fick nytt hopp. Kanske jag slipper antrÀda flykten som ter sig sÄ neslig och omöjlig. Kanske finns det en. HÀr i min stad.
SÀtt dina fingertoppar mot mina sÄ utbyter vi flöden.
/Paula
Sorry, alla ni som ville ha detaljer om helgen… 😉

Riskvilliga i kvadrat0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (torsdag november 23, 2000 at 10:14)

Tors 23 nov 2000 10:14
Övrigt, 66 lĂ€sare totalt
Vi bestÀmde oss för att inte lÄta rÀdslor och farhÄgor lÀgga sordin pÄ kÀnslostormarna som plötsligt och utan förvarning intrÀdde i vÄr vÀnskapliga kontakt. Vi bestÀmde oss för att vara hÀr och nu. Vi bestÀmde oss för att skita i att hemförsÀkringen inte gÀller och att riskkapitalet flyr.
Vi Àr riskvilliga i kvadrat. Och vi Àr överens.
Galet? Ja. Och klokt. Om det tar en Ă€nde med förskrĂ€ckelse, har vi Ă€ndĂ„ nĂ„got underbart, hĂ€rligt, intensivt och i högsta grad verkligt att se tillbaka pĂ„. För visst Ă€r kĂ€nslorna verkliga – Ă€ven om man mötts bara per nĂ€t och telefon. De hĂ€nder i oss. HĂ€r och nu.
Imorgon Àr de kanske helt över. Den dagen den sorgen. Eller de fylls pÄ av alla nya intryck och tar ny fart. DÄ blir det den dagen, den glÀdjen.
Det hÀr Àr nog i sanning den hÀftigaste berg-och-dalbana jag varit pÄ, en upptÀcktsresa med oviss utgÄng dÀr jag tillÄts och vÄgar titta genom varje kurva och loop.
Vi vet att vi kan trilla ur korgen. Vi vet att den kan fullstĂ€ndigt och plötsligt tappa fart. Ni behöver inte mĂ„la fan pĂ„ vĂ€ggen – vi vet allt det dĂ€r. Och vi Ă€r beredda pĂ„ att ta konsekvenserna.
/Paula

VĂ€gen hem0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (lördag november 11, 2000 at 22:11)

Lör 11 nov 2000 22:11
Övrigt, 59 lĂ€sare totalt
Marken Àr alldeles vattenmÀttad. Det har regnat mycket nu. Och det Àr mörkt, fast klockan inte Àr mer Àn halv fem. Ovanför mitt huvud ger kajorna djungelkÀnsla till den svenska hösten. Deras lÀte lÄter som frÄn en annan vÀrld. SÄ osvenskt. De lyfter dÄ och dÄ i flock: frrrrrrrrrrrr. Byter buskage.
Jag iakttar mörkret och ljuspunkterna i det pÄ min vÀg, ackompanjerad av mina tankar som böljar fram och tillbaka likt tidvÄgor. Inga stjÀrnor idag, molnen ligger som ett tungt tak mellan mig och mina frÀnder.
Byxorna Àr alldeles lerflÀckiga lÀngst ner efter en avstickare frÄn de asfalterade vÀgarna. De Àr lÄnga, och nÀr jag har lÄga skor trampar jag lÀtt pÄ dem. Idag har jag skejtardojorna som jag Àrvt av min adoptivsysters son. Han vÀxte ur dem nÀr han var elva. Nu Àr han tretton och stor som ett hus.
NÄgon gÄr bakom mig, kommer ifatt och nÀr han kommit förbi, ser jag att det Àr Johan. Jag ropar till, hÀlsar och smÄpratar lite medan han med snabba steg drar ifrÄn. Han vill ocksÄ vara ifred med sina tankar. Precis som jag. Jag saktar stegen lite, sÄ att det blir lÀngre emellan oss.
Jag har gĂ„tt lĂ€nge nu. Över fyra timmar. Har hunnit tĂ€nka mycket. Och fĂ„tt flera idĂ©er. Men framför allt bara lĂ„tit tankarna flyta fritt. Har tĂ€nkt pĂ„ dig och mig. Och pĂ„ honom. Han som bar sin morfars nazism som ett ok pĂ„ sina axlar. Som grĂ€t pĂ„ nĂ€tterna över de hemska saker hans slĂ€kt hade pĂ„ sitt samvete. LĂ„ngt innan han sjĂ€lv var född. Och pĂ„ henne. Hur hon agerade igĂ„r. Hur bra jag tyckte att hon var. Hur svĂ„r hon Ă€r att komma underfund med. PĂ„ varför jag tycker det.
Jag tĂ€nkte pĂ„ honom ocksĂ„. Han som Ă€r sĂ„ paranoid och lĂ€ser saker som inte finns ur saker som inte sagts. Hur man skall bemöta sĂ„dant. Och om. Ja – om. Nej man ska nog försöka lĂ„ta bli.
PÄ dig och mig. Saker som skrivits. Saker som sagts. Mjuk röst. OmtÀnksamhet. Lust. LÀngtan. NÀrhet. Allt jag inte vet. Och allt du inte vet. Vet du om att det var en tid för ca 4-5 Är sedan som jag bara sÄg det som jobbigt att lÀra sig en annan mÀnniska. Allt bra. Och dÄligt. All osÀkerhet. Duger jag, nÀr jag blir kÀnd?
Von Bahrska hÀcken Àr inte alls en hÀck utan en smal, planterad skogsremsa med cykelvÀg mitt i. Den omsluter mig med höstens dofter och det Àr sÄ skumt att jag fÄr kisa för att se om det gÄr nÄgon framför mig. Det gör det. UngefÀr 20 meter bort.
Jag viker av mot mitt bostadsomrÄde som ligger som tegelstenar utplacerade i regelbundna mönster. Inte en mÀnniska Àr ute. UndervÄningarnas fönster Àr i markplan sÄ man ser rakt in i de boendes vardagsrum. I ett fönster stÄr en silverurna. Jag tÀnker att farbrorn som bor dÀr kanske har sin fru i den. Att han inte kan skiljas. Fast egentligen sÄ vet jag att han har sin fru i livet, att de bÄda bor dÀr innanför fönstret. Kanske Àr det hans exfru?
I min trappuppgÄng luktar det stekt flÀskt och grannen under mig spelar rockmusik pÄ hög volym. Det Àr ju skönt att de för en gÄng skull lever.
/Paula

Gapflabb – vaddĂ„ vuxen?0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (torsdag november 9, 2000 at 01:53)

Tors 9 nov 2000 01:53
Övrigt, 62 lĂ€sare totalt
Lustigt – fick alldeles nyss en undran i gĂ€stboken frĂ„n afffro om man kĂ€nner sig vuxen nĂ€r man Ă€r 34… Herrejisses – jag var vuxen nĂ€r jag var 20 – nu har jag ju rakt glömt hur det var!
SinnesstĂ€mningar kan verkligen skifta – och tur Ă€r vĂ€l det. TĂ€nk vad lĂ„g jag var i min förra dagbok – vĂ€nd uppĂ„ner pĂ„ det och lĂ€gg sedan till ungefĂ€r tvĂ„ gĂ„nger detsamma och du fĂ„r den sinnesstĂ€mning jag har haft idag.
Var pÄ lunch med folk frÄn den allsmÀktiga allenarÄdande Mailinglistan, trÀffade massor av folk som jag trÀffat förut och haft outsÀgligt skoj med, och en hel del som jag inte alls trÀffat förut, annat Àn som ord i mail eller pipiga mess via ICQ. Och som det var otroligt skoj att trÀffa nu.
Efter lunchen stuvade en del av oss in oss i C:as bil och styrde vrĂ„lskrattandes nĂ€stan hela vĂ€gen till Internet WorldmĂ€ssan. Aldrig förr tror jag att jag haft sĂ„ lite behĂ„llning av en mĂ€ssa! Jag sĂ„g banne mig INGENTING av den – inget nyttigt iaf. Det var inte mĂ€ssans fel, utan snarare mitt, mitt sĂ€llskap och mitt humörs. Maken till flamsigt och tramsigt mĂ€ssbesök har jag aldrig varit med om!
Till slut fick vi slĂ€ngas ut fnissandes och trissandes, jag trĂ€ffade en gammal kompis frĂ„n punktiden (ca 100 Ă„r sedan) och sedan stuvade vi in oss i bilen igen och vrĂ„lskrattade oss in till stan igen. DĂ€r gick vi pĂ„ en till listtrĂ€ff, fast med nĂ„n annan lista, som 4 femtedelar av gĂ€nget inte ens var med pĂ„. PĂ„ den trĂ€ffen var det mest trĂ„kiga kostymgubbar – det var verkligen tur att vi var sĂ„ roliga 😉 Det tyckte vi iaf sjĂ€lva. Vi var ensamma pĂ„ restaurangen, som tur var, annars hade vi nog blivit utslĂ€ngda.
Efter ett tag dÀr kÀnde jag att jag nog mÄste Äka hem ganska hastigt, för jag hade fÄtt akut trÀningsvÀrk i skrattmusklerna och galopperande huvudvÀrk av allt skrattande. Det var det vÀrt. Jisses. Om ett skratt förlÀnger livet sÄ kan jag nog förbereda mig pÄ ett evigt.
IkvĂ€ll har jag fĂ„tt ICQ-meddelanden om att jag har ett underbart skratt. Det hörs, iaf – det Ă€r en sak som Ă€r sĂ€ker, för nĂ€stan jĂ€mt nĂ€r jag trĂ€ffat nya mĂ€nniskor Ă€r det utlĂ„tandet jag fĂ„r. Jag hoppas verkligen att det Ă€r positivt, för jag tycker det Ă€r underbart att skratta!
Puss pÄ er!
/paula

StÀng av!!!0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (tisdag november 7, 2000 at 00:07)

Tis 7 nov 2000 00:07
Övrigt, 54 lĂ€sare totalt
TĂ€nk om man kunde stĂ€nga av sitt liv ibland och slippa genomleva det. DĂ„ hade jag gjort det idag. Är fullstĂ€ndigt upp-Ă„-ner och bak-Ă„-fram – och det Ă€r inte positivt, det kan jag sĂ€ga.
KÀkade i detta tillstÄnd lunch med min mamma, som just tillbringat ett par dagar ihop med min pappa (de skiljde sig 1979 efter att ha förstört varandras och sina barns liv sedan 50-talet).
Han hade Ă€gnat en del av tiden att pumpa henne full med lögner om varför han och jag har brutit kontakten. Jag blev inte förvĂ„nad, förstod att han hade vridit till det sĂ„ – men att fĂ„ höra nĂ„gon annan sĂ€ga det med ord var inte lĂ€tt. Dessutom drog det upp en massa skit frĂ„n mitt barndomshelvete. Allt resulterade i att min och mammas trevliga snabblunch blev en grĂ„tlunch. PĂ„ kvarterets pizzeria. Fy fan. Roligare kan man ha.
Hade jag inte redan varit i det tillstÄnd jag var, hade jag antagligen kunnat ta det med jÀmnmod. Men jag kÀnner mig helt upplöst i konturerna och skakig och illamÄende. Jag behövde inte mer. Inte just idag.
Och jag har bara mig sjÀlv att skylla. Bara mig sjÀlv.
StÀng av.

Nattligt sÀllskap0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (lördag november 4, 2000 at 15:29)

Lör 4 nov 2000 15:29
Övrigt, 86 lĂ€sare totalt
”Vadnu?” tĂ€nker en flitig StjĂ€rnbesökare. ”Har hon mĂ„hĂ€nda skaffat pojkvĂ€n?”
Nej, sÄ Àr inte fallet. LoopForEver har inte ens svarat pÄ mitt gÀstboksinlÀgg om könsbyte och pÄsÀttning. Ingen annan har visat intresse heller. Inte sÄ allvarligt iaf. SÄ jag sitter hÀr som vanligt, ensam och övergiven med mitt stök, mitt jobb, min kanin och min rÄtta. E Àr hos sin pappa. Antagligen mitt uppe i förberedelserna inför kvÀllens Halloweenparty i Gottsunda.
Eller övergiven, förresten? Det kan man vÀl inte bli om man inte har nÄn som kan överge en?
Men nattligt sĂ€llskap har jag haft den sista veckan Ă€ndĂ„. SĂ„ till den grad att jag nĂ€stan gĂ„tt in i zombiestadiet. Eftersom jag Ă€r en plikttrogen företagare/arbetstagare försöker jag att aldrig gĂ„ upp efter kl 9 de veckor E Ă€r hos sin pappa. Är hon hĂ€r gĂ„r jag upp ca 6.30.
Det Àr lite jobbigt nÀr man slutit sina blÄ vid femtiden. Eller kanske Ànnu senare.
Nej, det Àr allt en nattarbetande Lunarpudel och ett Amerikanskt stjÀrnskott som hÄllit mig sÀllskap i natten. Fast stjÀrnskottet Àr inte alls amerikanskt, utan svenskt, men han lyser pÄ den amerikanska stjÀrnhimlen. Eller ligger han i en jacuzzi under den? (Behöver jag sÀga nÄgot om min hejdlösa avundsjuka?)
TvĂ„ kloka personer. Som har funderat en hel del. Som bryr sig. Som fĂ„r mig att tĂ€nka, skratta, grĂ„ta och lĂ€ngta. Jag blir alldeles hjĂ€rnkĂ„t. Intelligens och förmĂ„ga till empati döljer lĂ€tt hĂ€ngmage och flintskallighet för mig. Inte hur stora hĂ€ngmagar som helst – men toleransen blir avsevĂ€rd, kan jag sĂ€ga.
Det Àr de hÀr kontakterna som gör att nÀtet blir sÄ beroendeframkallande. Mötena med MÀnniskor. Personligheter. Hudlöst, nÀra. Utan distraherande kroppar. För visst kan kroppar bli en oerhörd distraktion? ;).
NĂ„ – efter telefonbabbel till 5.30 imorse tĂ€nkte jag ta lördagen till att sova ut. Men jag vĂ€cktes av telefonen vid 12.30. Min kĂ€ra, kĂ€ra vĂ€n Hagge var i krokarna och ville morgonfika. SjĂ€lvklart klev jag upp. Jag hann klĂ€ pĂ„ mig nĂ„gorlunda och köra runt med tandborsten i munnen innan han ringde pĂ„ dörren. Lustigt Ă€r att ett par av de personer jag umgĂ„s mest med, bor lĂ„ngt ifrĂ„n. Hagge bor i Dalarna, men jobbar i Stockholm och kommer ofta hit pĂ„ vĂ€g till eller ifrĂ„n jobbet. GĂ€rna kl 1 pĂ„ natten. Eller tidig morgon.
Hagge Ă€r bra pĂ„ att hĂ„lla kontakten. NĂ„got som jag Ă€r oerhört dĂ„lig pĂ„. Det innebĂ€r inte att jag inte vĂ€rdesĂ€tter mina vĂ€nner, för det gör jag verkligen, men jag Ă€r dĂ„lig pĂ„ att höra av mig. KĂ€nner att jag mĂ„ste ha ett Ă€rende om jag ska ringa eller skriva till nĂ„gon. Fast jag VET att det behöver jag inte alls, egentligen. Och sĂ„ gĂ„r jag upp i mitt jobb sĂ„ mycket att jag liksom inte fĂ„r ro att ta mig tid. Men jag blir oftast glad nĂ€r jag blir ”störd”. 😉
Önskar jag hade fler vĂ€nner hĂ€r i Uppsalatrakten, som det var lĂ€tt att umgĂ„s med. Skulle vara sĂ„ skönt att ha nĂ„n man kunde gĂ„ och kĂ€ka lunch med dĂ„ och dĂ„, eller ta en snabbfika. Utan att hela dagen behöver gĂ„ Ă„t.
En annan lĂ„ngvĂ€ga Ă€r Rosentaggen, som bor i VĂ€xjö – men Ă€r bra pĂ„ att dyka upp. Fast nu Ă€r det ett tag sedan. Nu Ă€r det vĂ€l min tur, kantĂ€nka – jag har fortfarande inte varit hos henne.
Hagge hade iaf med sig sin lilla plutt-son, Alexander. Jag har inte sett honom sedan han var nyfödd. Nu Àr han snart tre Är. Och den ljuvligaste lilla varelse jag trÀffat pÄ. Det bara rann underbarheter ur munnen pÄ honom. Vilken filosof! Jag Àr annars en person som nÀrmast har ett hjÀrta om inte av sten sÄ Ätminstone av studsigt gummi nÀr jag trÀffar smÄbarn. Inte ett endaste livmodersryck hÀr, inte.
Men Alexander transformerade gummit till wettex och sög sig in som söt hallonsaft och nog röck det lite, lite?? Eller kanske det kurrade i magen. Men hallonsaften var visst varm, för det blev vĂ€ldigt varmt i bröstet – det gick inte att missta sig pĂ„.
Dagens kĂ€nsla: 7 timmars lycka 🙂
/Paula