Allt hon sa0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (tisdag januari 30, 2001 at 01:40)

Tis 30 jan 2001 01:40
Övrigt, 76 lĂ€sare totalt
Hon var vĂ€nd med ryggen mot dörren nĂ€r han kom in. Av nĂ„gon anledning vĂ€nde hon sig om och sĂ„g rakt pĂ„ honom. Just dĂ„ rĂ€ttade han till nĂ„got i trakten av sin ena sko. PĂ„ hennes nĂ€thinna brĂ€nde sig bilden fast av honom mĂ€rkligt lik den dĂ€r statyn, ni vet – diskuskastaren.
Han kĂ€nde hennes blick, tittade upp och vinkade lite med ena handen. Hon var inte sĂ€ker pĂ„ att det var henne vinkningen riktades till, hon hade ju aldrig sett honom förut. Hon gjorde inget annat Ă€n lyfte lite disktret pĂ„ ögonbrynen – ifall hon tagit fel.
Han uppfattade hennes hÀlsning, hon hade inte misstagit sig. Han kom fram och frÄgade om han fick bjuda henne pÄ nÄgot i baren. Hon som hade tÀnkt gÄ igen, vÀnda i dörren, tog av sig sin jacka och tackade ja.
De satt pÄ behörigt avstÄnd ifrÄn varandra och pratade och pratade. Insöp varandras ord, erfarenheter, vÀrderingar, dofter och gester.
Allteftersom kvĂ€llen gick kom fler och fler mĂ€nniskor de kĂ€nde. Deras vĂ€nner blandade sig med varandra och bildade snart en krets. Och de tvĂ„ utgjorde kretsens stormöga. Även om de var flera meter ifrĂ„n varandra med mĂ„nga mĂ€nniskor emellan sĂ„ var deras uppmĂ€rksamhet knivskarpt riktad mot varandra.
De berörde det inte med ett ord. De berörde inte varandra med en cell.
Inte förrÀn han drog med sig henne bort frÄn alla de kÀnda mÀnniskorna för att tala om att han mÄste fÄ trÀffa henne igen. Att aldrig förr hade nÄgon pÄverkat honom sÄ. Han sa att han Àlskade henne, att hon var det bÀsta som hÀnt honom.
– Du har en vacker röst, var allt hon sa medan hon skakade i sina grundvalar.

Bekymmersfri0

Postad av matten Paula i Dagbok,LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (tisdag januari 23, 2001 at 01:40)

Tis 23 jan 2001 01:40
Övrigt, 53 lĂ€sare totalt
Aaahhh – tĂ€nk vad nĂ„gra dagars lugn och ro kan göra susen! Nu var allt sorterat och okej igen – precis som hon hade trott. Inte bara tvĂ€tten. TvĂ„ stora, blĂ„ Ikea-kassar trĂ€ngdes i hallen. Han som missuppfattade allt lĂ„g nu Ă€ven han sorterad som nystrukna skjortor i bakhuvudet. Fina, mönstrade, trivsamma. Och undanlagda.
Hon satt vid sitt köksbord och drog lÄnga, njutfulla drag pÄ cigaretten med tÄrna vickandes till en tÀnkt melodi.
Fri.

De chanslösa tre0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (fredag januari 19, 2001 at 19:11)

Fre 19 jan 2001 19:11
Övrigt, 65 lĂ€sare totalt
Han förstod inte att han var kÀr i den andra kvinnan. Han förstod inte hur ont det gjorde i henne nÀr hon förstod. Han förstod inte hur förnedrande det var att bli varse att han försökte Àlska henne för att döva sin kÀrlek till en annan. Han lyckades dÄligt. Han blev hÄrd och kall nÀr hon blev ledsen, arg pÄ hennes svartsjuka, som han pÄstod inte var befogad. Men det Àr klart att den var det. Han Àlskade ju. Fel kvinna.
Den andra kvinnan var praktiskt taget gift. Han kunde inte tillÄta sig att Àlska henne pÄ det sÀtt han ÀndÄ gjorde, utan sin egen tillÄtelse. Hon var smickrad av hans uppmÀrksamhet, underblÄste hans intresse, lekte som en katt med en mus. Fast hon visste att hon aldrig skulle lÀmna sin man, sitt barn. Inte för honom i alla fall. GÀckande, lockande, pockande njöt hon sin seger dÄ hon sÄg att hon bildade en kil.
Egentligen gjorde det inget. Han Àlskade henne ÀndÄ inte. Hon Àlskade egentligen inte honom heller. Hade inte den andra kvinnan kilat sig emellan, skulle nÄgot annat ha gjort det. Kanske. Men det var svÄrt att smÀlta allt elakt spel. Att de i jakten pÄ bekrÀftelse trampade ner varandra helt urskiljningslöst. Rev och slet i varandras hjÀrtan, anklagade, missförstod, krympte. Hon hade sett det pÄ avstÄnd förut, men aldrig sjÀlv varit en av parterna.
Det var som krÀkmedel. Vissheten om att ingen skulle gÄ lycklig ur det hÀr. Upplevelsen av hur han förminskades, tappade greppet och blev nÄgon helt annan Àn den hon lÀrt kÀnna. Sorgen över att aldrig ha fÄtt chansen att Àlska. Att bli Àlskad.

SlÄ huvudet i molnen0

Postad av matten Paula i LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (torsdag januari 11, 2001 at 21:40)

Tors 11 jan 2001 21:40
Övrigt, 75 lĂ€sare totalt
Han satte handflatan i hennes bröstkorg och tryckte med stor kraft.
– SĂ€tt dig ner! Du slĂ„r huvudet i molnen!
En befallning.
Hon damp ner i fÄtöljen med ett förvirrat uttryck. SlÄ huvudet i molnen?
– De Ă€r fulla av grĂ„t. All vĂ€tska de hĂ„ller Ă€r tĂ„rar. En dag kommer du tacka mig.
Mannen Àr stor och grov. Mörkbrun i skinnet som en bonde om sommaren.
Hon sitter kuvad i stolen och kÀnner, hör hur pulsen slÄr medan hon försöker förstÄ vad det Àr han sÀger.
Hon vill stÄ, strÀcka pÄ sig i sin fulla lÀngd lÄta hÄret snudda vid molnen. Fulla av tÄrar? SÄ hade hon aldrig sett det förr.
– Varför?
– För att jag inte vĂ„gar.
Skulle hon akta sig? För att HAN inte vÄgade?
– Vad Ă€r det du inte vĂ„gar?
– jag vĂ„gar inte sköljas över av tĂ„rar, jag vĂ„gar inte piskas av storm, Jag vĂ„gar inte se sĂ„ lĂ„ngt, jag vĂ„gar inte…
– sĂ„ dĂ€rför skall JAG sitta?
– För att du Ă€r jag. Och jag Ă€r du. Vi Ă€r sĂ„ nĂ€ra, sĂ„ sammanflĂ€tade. För att det drar i skinnet nĂ€r jag hör din röst och min lem reser sig och min andning blir hĂ„rd och kort bara du besöker min tanke. Det vĂ„gar jag inte.
– Inte jag heller, sa hon och blundade för att molnen för henne var sköna sagor. IstĂ€llet drog hon upp knĂ€na mot hakan, slöt ögonen och tĂ€nkte: Men jag kommer aldrig att tacka dig…

Socializzze0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (tisdag januari 2, 2001 at 17:12)

Tis 2 jan 2001 17:12
Övrigt, 82 lĂ€sare totalt
Jaha sÄ slutade Är 2000 i elÀnde och tandagnisslan, och nu antrÀds ett nytt. Skönt att visualisera för sig att man gÄr över en tröskel och börjar om pÄ nytt, lÀmnar det gamla och gÄr in i det nya. Fast de visar samma vÀrdelösa sÀljprogram pÄ TV och jag blir inte lyckligare av att se vad Kungafamiljen gjort under Äret som gÄtt.
Jag har inte riktigt förmĂ„tt mig att avsluta, lĂ€mna och gĂ„ vidare. Och det var bara slutet av Ă„ret som inte var sĂ„ bra, annars har 2000 varit ett kanonĂ„r – sĂ„ jag ska vĂ€l inte klaga.
Julen blev över förvÀntan hos gamla, trygga, goa vÀnner som har det vackert och stÀmningsfullt, jag Àr glad att jag tackade ja till det istÀllet för att ha TV-jul hemma i mitt eget stök, som jag hade tÀnkt. KÀnde ju att jag hade firat julen fÀrdigt, liksom. Och NyÄrsfirandet var tÀnkt att firas lungt och stilla tillsammans med en annan vÀn och hennes dotter hÀr hemma hos mig, men vÀnnen fick migrÀn i vÀrldsklass och ett tag sÄg det ut som om det inte skulle bli nÄgot firande alls.
NĂ„, jag ringde S och frĂ„gade vad han skulle göra, och det slutade med att vi allihopa var hos honom ute i Vendel dĂ€r jag bodde förut. DĂ€r Ă€r vidderna stora och man ser lĂ„ngt – mycket fyrverkerier var det. Min höjdpunkt var att maskoten Kanzie ringde pĂ„ tolvslaget – jag blev alldeles rörd. Vissa mĂ€nniskor sĂ€tter sig. Han ringde inte precis pĂ„ tolvslaget, för dĂ„ hade han inte kommit fram, men strax efter.
Jag skulle ha jobbat i mellandagarna, men inte har jag fÄtt mycket gjort. MÀnniskor omkring mig har ju varit lediga och velat umgÄs. Och det ville ju jag oxÄ. SÄ det har varit mycket umgÀnge, mÄnga lÄnga promenader, mÄnga goda, trevliga middagar. Och Àn Àr det inte slut. Imorgon skall jag pÄ middag hos en gammal vÀn frÄn tonÄren, hon som jag gjort ALLT med. Hon har fÄtt bebis som skall beundras. Och pÄ torsdag bÀr det av till VÀxjö för att fira mina kÀra vÀn Rosentaggen, som fyller 30 Är. PÄ ett eller annat sÀtt skall jag Àgna lite av den vistelsen till stefen och nÀr jag kommer hem pÄ mÄndagskvÀllen stÄr stÄr antagligen Enilorac utanför min dörr och trampar.
Skönt att vara social och ha mycket omkring sig. SÄ fÄr inte tankarna plats att ta över alldeles.
TrÄkig dagbok? Vi fÄr vÀl hoppas att det Àr bÀttre drag i mig till nÀsta gÄng jag skriver. LÀs nÄn gammal om inte denna föll pÄ lÀppen.
/Paula