Hymn till arbetet0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (onsdag februari 28, 2001 at 10:05)

Ons 28 feb 2001 10:05
Övrigt, 76 lĂ€sare totalt
Nej jag borde inte sitta hÀr och skriva nu. Jag borde jobba. Visst Àr det ett avskyvÀrt ord, B-O-R-D-E?
NÄ jag bara mÄste skriva lite. Om hur kul det Àr att jobba under press. Jag har haft en mÄnad pÄ mig att bygga den kundlösning jag just nu hÄller pÄ med, men det har kommit andra grejer emellan hela tiden. Mer löpande men icke desto mindre viktiga saker. Och i mÄndags sa det plötsligt *pling* i huvudet nÀr det gick upp för mig att det nu bara var blott tre dagar till deadline.
Ganska snart gick det ocksĂ„ upp för mig att det jag planerat göra inte alls gick att lösa pĂ„ det sĂ€tt jag hade trott, jag var tvungen att ge mig pĂ„ helt andra metoder, som jag aldrig anvĂ€nt förut. Eller – jag har försökt, men inte fĂ„tt det att funka. Givit upp i brist pĂ„ tid. Den hĂ€r gĂ„ngen kunde jag inte det, nu MÅSTE det funka. Och tidsbristen – ja, den Ă€r ju dĂ€r.
Men det har gÄtt galant. Och det Àr som sagt kul. Jag Àr i mitt esse nÀr jag fÄr jobba med problemlösning, gÀrna under lite press. FörestÀller mig ibland att det ryker ur öronen pÄ mig, sÄ pÄ högvarv som min hjÀrna gÄr. Nu har jag har gÄtt pÄ som om jag vore motordriven. 16 timmar i mÄndags, 12 igÄr och vi fÄr vÀl se hur mÄnga det blir idag.
Fastnade pÄ en grej alldeles fullkomligt och fick köpa ett par konsulttimmar av en som Àr mycket mer guru Àn jag. Det var bra för sjÀlvförtroendet att han gav upp och avfÀrdade uppgiften som omöjlig, precis innan han plötsligt fick en snilleblixt som löste den. Det betyder ju att jag inte Àr ALLDELES korkad som inte redde ut det sjÀlv.
Nu Àr det stora helt fÀrdigt och jag har bara lite smÄskrÀp att lösa under dagen. Det ser ut som om jag lyckas hÄlla min deadline, och lösningen jag gjort blir bÄde vÀldigt smart och vÀldigt snygg, och banar dessutom vÀg för nÀsta projekt, eftersom jag kan planka en hel del.
TĂ€nk, vad kul det kan vara att jobba!

Och havet….0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (lördag februari 24, 2001 at 01:49)

Lör 24 feb 2001 01:49
Övrigt, 65 lĂ€sare totalt
Hon satt pĂ„ huk och kisade ut över havet som mötte den soldisiga himlen helt obemĂ€rkt – ingen tydlig horisont kunde skönjas. De kunde vara ett. Havshimmel. Himmelshav. Hon log Ă„t tankarna och smakade pĂ„ orden – de smakade vackert och fick tankarna att spinna vidare, sĂ„nt tyckte hon om.
Hon kramade den fuktiga sanden i handen och den stannade kort kvar innan den föll sönder – en klump formad som insidan av hennes hand.
Alldeles ensam var hon pÄ stranden. Den var lÄng och flöt ihop med himmelshavet den med, nÄgonstans lÄngt dÀr borta.
De bodde mÄnga i huset. Men ingen som hörde ihop med henne riktigt. Inte ens hennes dotter hÀngde just nu ihop med henne, hon var stor, en fristÄende person som valde kompisarna framför mamma.
För ett par Är sedan trodde hon att hon att hon aldrig skulle vara hÀr ensam mer. Men det hade varit fel. Och just nu kÀnde hon att ensamheten nog skulle hÄlla i sig. Alltid. Det var svÄrt att förestÀlla sig nÄgot annat. I vanliga fall var det helt okej, men hÀr kÀndes det tomt.
KnĂ€na vĂ€rkte lite nu. Hon reste sig upp och började barfotapromenera lĂ€ngs stranden. DĂ€ruppe i huset satt de, alla som hade nĂ„gon att höra ihop med. DĂ€r satt ocksĂ„ han som var den vackraste hon sett. Även han hörde ihop med nĂ„gon.
De visste sĂ€kert. De sĂ„g sĂ€kert pĂ„ henne att hon blev alldeles drömsk i ögonen sĂ„ fort han var i nĂ€rheten. Hon tyckte att hon sett honom och hans kvinna utbyta menande blickar. Roade. Kanske blev de stolta över hennes uppmĂ€rksamhet. Kanske var de sĂ„na dĂ€r som tyckte det var kul att blanda in andra i sitt samliv…
HÀr vid havet var hon i sitt element. Dofterna, ljuden, kÀnslan av virvlarna kring fötterna. VÄgorna var hennes vÀnner, som barn hade hon alltid lekt att hon var en sjöjungfru, sÄdan var hon född.
Plötsligt fick hon ett infall, vadade ut en bit och nÀr vÄgorna smekte hennes lÄr lade hon sig ner i dem och följde deras utandning, ut , ut. Hon fann sig lÄngt ut frÄn stranden, men kÀnde ingen önskan att vÀnda. IstÀllet dök hon. Ut, ut. Djupare och djupare.
Hon bara simmade bort.

SlÄ mig0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (fredag februari 16, 2001 at 16:28)

Fre 16 feb 2001 16:28
Övrigt, 70 lĂ€sare totalt
SlÄ mig med hÀpnad, vÀck min nyfikenhet, stilla min lÀngtan. Fyll mig.
Vibrationer! Som vore det asfaltsborrare precis utanför mitt fönster.
MĂ„ste bringa ordning. ORDNING. Jag vill ha ordning och reda. Utanför. För inuti rĂ„der kaos. Men bara precis just innanför huden – pirrande, kvirrande kaos. Men lite lĂ€ngre in Ă€r det kav lugnt.
Jag ritar hjÀrtan i dammet, gör avtryck med hÀnderna, sluter ögonen och lÄter fingertopparna tolka ytan. Rita ringlande dammfria vÀgar. Den linjen kunde vara stjÀrtens rundning eller kanske gropen dÀr revbensraden tar slut.
LĂ„ter prövande och blundande fingrarnas fĂ€rd förflyttas till mig, mina lĂ„rs insida, höfterna, brösten, lĂ€pparna…
Fingrarna tror att det Àr en man de tar pÄ och kroppen tror att det Àr en mans fingar. Bara jag vet sanningen, men lindar in den i fantasi.
Vore jag en hund skulle jag antagligen rida pÄ folks ben.

Manna kl 13, mÄndag.0

Postad av matten Paula i Dagbok,Himlen pĂ„ jorden,LĂ€svĂ€rt,LunarArkiv (torsdag februari 8, 2001 at 00:17)

Tors 8 feb 2001 00:17
Övrigt, 67 lĂ€sare totalt
Jag var med om ett mÀrkligt möte hÀromdagen.
Det finns en sajt pĂ„ nĂ€tet som heter lunchdate.nu. DĂ€r kan stockholmsmĂ€nniskor söka lunchsĂ€llskap modell blinddate – man fĂ„r inte ens reda pĂ„ vilket kön ens date har. Och sajten vĂ€ljer var man skall Ă€ta. Jag gick med för lĂ€nge sedan, eftersom utvecklaren av sajten bad om feedback pĂ„ en mailinglista – sedan har den i det nĂ€rmaste fallit i glömska. Det har droppat in förfrĂ„gningar, kanske 5-6 st under hela tiden, och jag har alltid tackat nej. Det Ă€r ju en hel del som skall klaffa för att jag ska rĂ„ka befinna mig i Stockholm pĂ„ rĂ€tt dag vid rĂ€tt tid och i rĂ€tt stadsdel.
Förra veckan skramlade det plötsligt till: tre förfrÄgningar pÄ samma vecka! Jag tackade som vanligt nej, hade inga planerade dagar i Stockholm dÄ. Fast precis nÀr jag skulle trycka pÄ knappen för att skicka ivÀg ett av mina nekande svar, fick jag en impuls och knappade in min mailadress i det.
Jag fick snart ett hotmail dĂ€r personen ifrĂ„ga ville bestĂ€mma en annan dag istĂ€llet. Jag fick fortfarande ingen ledtrĂ„d om det var en man eller en kvinna – avsĂ€ndarnamnet var japanskt. Det sĂ„g maskulint ut – men sĂ€ker kunde jag inte vara.
Vi bestÀmde lunch pÄ Manna kl 13, mÄndag. Han/hon skulle bÀra pÄ en Harry Potterbok som igenkÀnningstecken.
Jag kom alldeles för tidigt, en hel kvart. Gick ett varv om kvarteret för att inte frysa ihjĂ€l i 20-gradig kyla. NĂ€r jag kom tillbaks stod ett helt gĂ€ng med tjejer utanför Manna. Jisses – hade hon tagit med hela kollegeskocken pĂ„ lunchtrĂ€ff?! Jag iakttog noga om nĂ„gon sĂ„g japansk ut och hade en Harry Potterbok.
NejdĂ„. Ingen av flickorna hade nĂ„gon bok och de drog snart vidare under skratt och glam och jag stod ensam igen och huttrade. DĂ„ kom en man med portfölj, talandes i mobiltelefon och stĂ€llde sig pĂ„ den andra sidan dörren. Jag sneglade försiktigt – men han sĂ„g vĂ€ldigt upptagen ut, hade ingen bok och var helt klart inte japan. Jag fortsatte spana lĂ€ngs gatan.
SÄ tog mobiltelefonsamtalet slut. Jag sneglade lite igen. Han började rota i sin portfölj. En Harry Potterbok. Jo det var han. Vi hÀlsade och gick in. Stapplande samtal om menyn. Var börjar man nÀr man knappt ens vet vad den andre parten heter?
Det visade sig att min lunchdate var en helt vanlig, vĂ€ldigt trevlig norrlĂ€nning. Som ocksĂ„ var ZenlĂ€romĂ€stare. Den enda i sitt slag i den hĂ€r delen av vĂ€rlden. Hans nĂ€rmaste ”kollega” finns i Chicago. Han hette inte Kensho heller, utan nĂ„got annat.
Han var lite trött pĂ„ att vara sensei och auktoritet och allvetande för alla han kom i kontakt med och hade gĂ„tt med i lunchdate.nu för att trĂ€ffa mĂ€nniskor frĂ„n den ”vanliga” vĂ€rlden. Kanske fĂ„ lite sjĂ€lvdistans och nya infallsvinklar.
Behöver jag sÀga att vi hade otroligt mycket att tala om? Jag kom ocksÄ underfund med att allt det jag predikat för mina tarotkunder Àr Zens lÀra.
MÄnga Àr vÀgarna till Centrum.
Tack Internet för underbara möten!

Jag var oslagbar0

Postad av matten Paula i Dagbok,LunarArkiv (söndag februari 4, 2001 at 17:06)

Sön 4 feb 2001 17:06
Övrigt, 75 lĂ€sare totalt
IgÄr var jag oslagbar. Helt oomkullrunkelig. (Vad underbart att ha anledning att anvÀnda ett sÄ sinnes ord: o-o-m-k-u-l-l-r-u-n-k-e-l-i-g.)
Varför? Jo för att jag var pÄ öppet hus i Emelies skola. Jag blev lycklig och full. Av intryck och sÄng och musik!
Luften vibrerade av glÀdje och öppna hjÀrtan och sÄngen ljöd överallt, hela tiden. Jag blir alltid sÄn hÀr nÀr jag Àr dÀr. TÀnk att vi hittat en sÄ otroligt kreativ och sjÀlsstÀrkande miljö till vÄrt barn!
Jag var pÄ föredrag om varför man anvÀnder konsten som redskap i all inlÀrning i Waldorf och fick en insikt: nÀr vi valde Waldor till Emelie, visste vi egentligen inte vad det var vi valde. Vi hade bara inga andra alternativ. Men varje gÄng jag kommer dit fÄr jag nya pusselbitar och det rimmar sÄ otroligt bra med mina vÀrderingar och min tro om hur man bÀst lÀr sig saker och blir en stark och sjÀlvstÀndig och HEL individ.
Allt det som föredraget handlade om igĂ„r har jag suttit i skolrĂ„det i Emelies förra skola och försökt fĂ„ gehör för. Helt förgĂ€ves. Jag ville bara att man skulle lĂ€gga mer dignitet i andra vĂ€rden Ă€n just de bokliga. Ingen förstod – de tyckte bara att jag var helflummig.
L (Emelies pappa, tillika mitt ex) hade inte sin tjej med sig, sÄ vi fick vara vÀnner! Underbart att umgÄs och ha roligt en hel dag ihop! Om vi ÀndÄ kunde tillÄtas den möjligheten jÀmt!
NÀr jag kom hem hade jag sÄnger i mig, sökte pÄ en sÄng som de sjungit under dagen: LÀnge leve livet. Ni som har sjungit i kör nÄgon gÄng, kÀnner sÀkert vÀl till den. Den Àger en sÄn otrolig kraft, trots att melodin Àr sÄ mild. Fann den hÀr lÀnken, med flera av de sÄnger som betytt mycket för mig i livet.
http://lrp.zon.se/div/musik.html
Tydligen smittade mitt sprudlande humör av sig – för min granne kom upp för att lĂ„na en kopp socker och plötsligt stod han i mitt kök och omfamnade mig. Jisses.
Jag var sĂ„ otroligt uppfylld av glĂ€dje och andlighet att jag nĂ€stan hade som luftkuddar under fötterna nĂ€r jag gick. Inte ens det faktum att min planerade dejt backade ur utan att ringa kunde rubba mitt förtrĂ€ffliga humör. Jag har egentligen inte alls nĂ„got behov av att ha nĂ„gon i mitt liv just nu – kĂ€nner inte att jag mĂ„ste ha tolerans. Han fick sig en drapa. Vi fĂ„r vĂ€l se om han vĂ„gar göra ett nytt försök. Annars Ă€r det ok Ă€ndĂ„.
Idag har min bĂ€sta vĂ€n ADA varit hĂ€r och lĂ€mnat tillbaka drejskivan Kaleido hade lĂ„nat av mig. Vi tog en lĂ„ng promenad i det knistriga vintervĂ€dret och det var friskt och underbart. Som vanligt hade vi lĂ„nga, vindlande diskussioner hela vĂ€gen – Ă„ vad jag saknar sĂ„nt. Jag vill ha henne nĂ€ra, nĂ€ra. NĂ„gon att gnugga geniknölarna med. Det blir av alldeles för sĂ€llan.
Alldeles för sÀllan.
Fattar ni vilket bra liv jag har? Och allt kommer INIFRÅN!
*kÀrlek*
/Paula