Jag vet att du ler0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (lördag september 29, 2001 at 12:06)

Lör 29 sep 2001 12:06
Övrigt, 53 lĂ€sare totalt
Jag sitter hÀr och drar pÄ kÀnslan. Skulle kunna Äka nu pÄ stört, men det Àr pÄ nÄgot sÀtt skönt att veta att du finns dÀr, att du vÀntar. Jag kan se framför mig hur du gÄr omkring i lÀgenheten och pular och dÄ och dÄ skÀnker mig en tanke. Hur du stannar upp dÄ och ler lite. SlÀpper smÄ lyckosuckar. Kanske ringer du snart och undrar om jag inte kommer nÄgon gÄng. Eller inte. Kanske trÀffar du nÄgon kompis, fikar pÄ stan.
Men jag vet att du ler nÀr du tÀnker pÄ mig.

Tillfreds – eller: Om inte om fanns0

Postad av matten Paula i LunarArkiv (söndag september 23, 2001 at 22:00)

Sön 23 sep 2001 22:00
Övrigt, 54 lĂ€sare totalt
Jag skriver sÄ sÀllan nu att jag inte har nÄgot flyt i det alls. Det kÀnns som en förstoppning och en evig upprepning, bara. Eller sÄ har jag sÄ mycket att berÀtta, att jag befarar att ingen orkar lÀsa mina drapor. Eller sÄ har den bara stannat. Min skrift.
Jag tĂ€nkte en massa omkring WTC, men orkade bara inte skriva om det. Eller – jag skrev faktiskt, men datorn lade av precis nĂ€r jag var klar och jag hade inte hunnit spara. Jag blev nĂ€stan lite rĂ€dd för mig sjĂ€lv, hur starkt jag kunde reagera över nĂ„got som Ă€ndĂ„ hĂ€nder sĂ„ lĂ„ngt bort. Jag satt som klistrad vid nyheterna dygnet om i flera dagar, kunde knappt Ă€ta och sket i att jobba. GrĂ€t i A:s öra. Han fattade att jag behövde omkramas – sĂ„ han tillbringade som tur var nĂ€stan hela veckan hĂ€r.
Men nu dĂ„? Nu Ă€r jag mest rĂ€dd för Bush och hans vedergĂ€llning. För NATOs idiotiska uttalanden om att det inte bara var WTC och USA som blev attackerat – utan hela NATO. Och Göran Persson, som ocksĂ„ kör samma linje. Jag blev fan inte attackerad. Och jag vill fan inte möta vĂ„ld med vĂ„ld. Men Bush Ă€r ju kĂ€nd för sin fina politik – som att dra in ALLT understöd till de organisationer som hjĂ€lper kvinnor till abort, t ex. Det kanske Ă€r hans livsfilosofi – att lĂ„ta mĂ„nga lida för ens synd.
Nej jag orkar inte skriva mer om terrorattacken, jag Ă€r helt fed up pĂ„ den. Siberia har skrivit mycket av det jag tĂ€nkt, men mycket bĂ€ttre formulerat Ă€n jag nĂ„gonsin skulle kunna. LĂ€s det istĂ€llet. Och skriv pĂ„ det hĂ€r uppropet: http://www4.petitiononline.com/SNTW/petition…
Annars dĂ„? Jo annars var jag pĂ„ en KickOff med jobbet i onsdags, som gjorde mig sĂ„ lycklig över vilken underbar arbetsplats jag hamnat pĂ„. Dessutom avslöjade min chef att han snokat reda pĂ„ min (gamla och utseendemĂ€ssigt rĂ€tt pinsamma) privata sida och kĂ€nt att han bara MÅSTE anstĂ€lla mig nĂ€r han lĂ€ste min 200-lista. Jisses. Jag trodde han hittat den efter att jag blev anstĂ€lld. NĂ„got Ă„ngestframkallande. Men jag kan ju rapportera att jag höll mig kvar lĂ€ngst pĂ„ den mekaniska tjuren, att maten var gudomlig, att vi fick fel vin, att tjejen som handhar ekonomin tycker att utan mig blire inget party och att vi aldrig höll pĂ„ att komma dĂ€rifrĂ„n för att vi har det ju sĂ„ gosigt ihop. ;))
Sen jag tÀnkt vara ledig i helgen och umgÄs med Emelie, eftersom jag varit borta sÄ mycket den hÀr veckan, tre nÀtter. Men tji fick jag, för jag har panikjobbat hela helgen, inte pÄ mitt jobb, utan i min egen firma. I ett idiotprojekt som jag blivit indragen i mot min vilja. Usch.
Oj! Nu blev jag kontaktad av en kille som jag hade en mycket kort men mycket passionerad historia med 1997! Han ville trÀffa mig imorgon! Skoj! Jag vet bara inte om jag minns hur han ser ut. Men jag minns att han var ung och snygg som bara den :))
Det fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ hur mycket som hĂ€nt sedan dess… 1997 rasade hela min tillvaro samman och det tog mig ca 2Âœ Ă„r att treva mig fram pĂ„ vĂ€gen upp ur ruinerna. 2Âœ Ă„r fulla av en massa konstiga beteenden som jag inte riktigt kĂ€nner igen hos mig sjĂ€lv. MĂ„nga lĂ€rdomar. Otroliga mĂ€ngder tĂ„rar och en Ă„ngest sĂ„ stor att inget kunde döva den. Inte ens sex.
Och en total förĂ€ndring av den fysiska tillvaron. Jag lever ett HELT annat liv idag Ă€n jag gjorde dĂ„ – nĂ€stan svĂ„rt att tĂ€nka sig att det Ă€r jag som levt alla de hĂ€r olika liven.
Men utan de dĂ€r Ă„ren förut, hade jag inte varit dĂ€r jag Ă€r idag. Jag tror inte att jag hade mĂ„tt sĂ„ hĂ€r bra, jag hade inte vĂ„gat gĂ„ in i relationen med Anders – om jag ens skulle lĂ€rt kĂ€nna honom…
Om inte om fanns….
Jag Ă„ngrar verkligen ingenting i mitt liv. Ingenting.
Möjligtvis den hĂ€r otroligt splittrade dagboken – vi fĂ„r vĂ€l se om nĂ„gra dagar.
/Paula

Starchild version 35.00

Postad av matten Paula i LunarArkiv (mĂ„ndag september 3, 2001 at 11:03)

MĂ„n 3 sep 2001 11:03
Övrigt, 61 lĂ€sare totalt
Starchild version 35.0 – nĂ„n gĂ„ng tycker man ju att det ska bli nĂ„n bra version?
Firade dagen innan med liten kall och blÄsig picknick i RÄlambshov. Det kom inte sÄ mÄnga, men det var helt okej, man hinner ju SE varandra dÄ. Tyckte det var kul att Karin___ kom, Àntligen fick jag trÀffa henne. Söt och trevlig tjej som Àr en hejare pÄ att göra fula miner pÄ kort ;))
Mamma kom oxĂ„ – med picknickattiraljerna och en fin och god tĂ„rta i barnvagn. Jag blev glad, hade velat ha en tĂ„rta att bjuda pĂ„, men kĂ€nt att det var inte riktigt stabilt att frakta den pĂ„ tĂ„get. I övrigt konstaterades det i efterhand att hon, eh… inte Ă€r som andra mammor. Och det tycker ju jag Ă€r rĂ€tt milt uttryckt. Jag stĂ€ngde öronen nĂ€r hon gick igĂ„ng med sin snedvridna verklighetsuppfattning för en av kompisarna – bestĂ€md om att inte lĂ„ta det bekomma mig.
Planen för kvĂ€llen var AKT II – ett galaparty kinky stylee. Efter picknicken for vi hem och lade oss att vila en stund innan kvĂ€llens festförberedelser skulle ta vid. Inte bra – nĂ€r vi vaknade var HĂ„ngelkungen jĂ€ttesjuk med feber och ont i halsen och bihĂ„lorna och överallt – sĂ„ ynklig att han inte kunde kliva ur sĂ€ngen, knappt. Jag gnĂ€llde lite men sen bestĂ€mde jag mig för att gĂ„ pĂ„ partyt ensam. Jag visste ju att det skulle vara mĂ„nga dĂ€r som jag kĂ€nner.
Efter mycket dribblande hit och dit (vi var bjudna pÄ förfest hos gemensamma kompisar, som HÄngelkungen kÀnner mycket bÀttre Àn jag gör, Àven om inbjudan lÀmnats till mig, sen ringde syrran och ville att jag skulle komma till henne och Àta fÀrska svenska krÀftor med dem och till slut ringde en exdejtare och ville att jag skulle komma och kÀka middag med honom och hans vÀnner) bestÀmde jag mig för att Äka till syrran.
VÀl dÀr satte exflirtaren igÄng att ringa ca var 3:e minut och tjata om att vi skulle komma till dem i Gamla stan, han skulle t o m betala taxin frÄn förorten och in. Till slut gick vi med pÄ det och samlades pÄ en vindsvÄning nÀrmast granne med slottet. Ibland blir jag helt konfunderad över vilka folk som ingÄr i min bekantskapskrets. HÀr sitter jag som en kyrkrÄtta och umgÄs med folk som har pengar och tillgÄngar som grÀs.
NĂ„ – vi var dĂ€r en stund innan vi drog till partyt som exflirtaren ordnade in hela gĂ€nget gratis pĂ„ eftersom han ingĂ„r i arrangörsteamet.
Vi festade försvinnande kort, tyckte vi, men vĂ€ldigt intensivt. Hann med sista tricken hem. DĂ€r möttes jag av en naken sjuklig karl sjungandes Grodan Bolls födelsedagsvisa och överlĂ€mnandes den vackraste rosbukett jag nĂ„gonsin sett. Jag blev sĂ„ rörd och han var sĂ„ vacker att jag inte kunde annat Ă€n grĂ„ta och översvĂ€mmas av kĂ€rlek. Inte var det fylla som pĂ„verkade min grĂ„tmildhet, för jag drack knappt nĂ„t pĂ„ hela kvĂ€llen…
LĂ„g lĂ€nge och gosade i sĂ€ngen pĂ„ den riktiga födelsedagen, och nĂ€r vi gĂ„tt upp lade vi oss i soffan och fortsatte goset. Hade planerat att ta en riktig degardag och inte göra NÅNTING efter en hĂ„rd och röjig vecka, men se det gick inte E med pĂ„. Jag fick vackert pallra mig hemĂ„t Uppsala vid 15-tiden och möta henne dĂ€r. Snabbfikade med ADA och E pĂ„ Kaleido innan ADAs buss hem skulle gĂ„ och sen gick E och jag till Panini och Ă„t. Sen tog jag bussen hem och satte mig och ringde runt till folk som ringt pĂ„ telefonsvararen.
Plötsligt ringde min pappa. Jag blev alldeles kall. Vi har inte talat med varandra sedan 1999 dÄ han fick ett utbrott efter att jag bett om att fÄ lÄna pengar till hyran tills jag skulle fÄ pengar om en vecka. Han Àgnade en och en halv timme Ät att skrika förolÀmpningar i örat pÄ mig, det mesta hade inte nÄgonting alls med verkligheten att göra. T ex skrek han att om jag inte rökte och inte hade sÄ jÀkla mycket hundar, kanske jag skulle ha rÄd med mat. Jag slutade röka 1992 och hund har jag aldrig haft. Han skrek ocksÄ att jag var en jÀkla parasit som aldrig gjort nÄt annat Àn lÄnat pengar av folk. Jag dubbeljobbade redan nÀr jag gick i nian och har aldrig lÄnat nÄgra större summor eller lÀngre tider av nÄgon. Faktiskt har jag varit rent livrÀdd för att bli skuldsatt. Och för att lÄta pengar/skulder komma emellan mig och mina vÀnner.
DÄ tÀnkte jag att jag behöver inte ta den hÀr skiten.
Sen dess har vi inte talat med varandra. Nu öppnade han med ”Pia ringde och sa att du fyllde Ă„r, sĂ„ dĂ„ mĂ„ste jag vĂ€l ringa dĂ„â€. Jag kunde ju inte lĂ„ta bli att kontra med ”ja dĂ„ kunde du ju inte lĂ„tsas som om du glömt”. Men jag försökte att vara rĂ€tt slĂ€t, varken ge eller ta. Kallprata. Och tala om hur jĂ€kla bra jag har det. DĂ„ lĂ€t han mest som om han ville lĂ€gga pĂ„. Det gjorde han förresten hela tiden – men mest just dĂ„.
Jag hoppas innerligt att han aldrig ringer igen. OM han gör det sÄ ska jag tvinga honom att prata med mig om det dÀr sista brÄksamtalet vi hade och sen ska jag sÄ vÀnligt och bestÀmt jag kan tacka för mig.
Jag vill verkligen inte ha honom i mitt liv.
Min rĂ€dsla för (och kanske lĂ€ngtan efter) honom Ă€r sĂ„ djupt rotad att jag börjar leva för att tillfredstĂ€lla honom vare sig jag vill det eller ej – och han GÅR inte att tillfredsstĂ€lla.
Jag vill inte leva mitt liv sÄ.
EfterÄrt ringde Pia och hon sa att han hade sagt att han faaan inte tÀnkte ringa, sÄ hon blev förvÄnad att han ÀndÄ gjort det. Hade ett lÄngt och djupt samtal med henne om slÀkt, viljor, besvikelser, kÀrlek och rÀdsla. Om maktlöshet, vÄra depressioner och dödslÀngtan och friskförklaringar. Om hennes och hennes mans alkoholism. Om nÀrhet och distans.
Sen ringde farmor 23.30 och beklagade sig över att jag inte hade ringt pÄ hennes födelsedag i juli. Fast jag har banne mig för mig att jag gjorde det.
Sen var jag rĂ€tt trött och avsade mig Hagges samtal och Christinas och somnade istĂ€llet…
Idag kĂ€nns allt mycket mer och jag vill bara grĂ„ta efter att jag berĂ€ttade om pappas samtal för HĂ„ngelkungen. Önskar att han var hĂ€r sĂ„ att jag kunde gömma mig i hans famn, för dĂ€r kan jag grĂ„ta hejdlöst men skyddat, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Det Àr rÀtt skönt att grÄta.
/Paula