Hektiska dagar (eller livet som råttägare)3

Postad av matten Paula i Dagbok (onsdag april 22, 2009 at 16:51)
Det var nog tur att jag laddade uppför inför veckan genom att gå en lång, rask, svettig promenad med AC i söndags och sedan tillbringa resten av söndagen i badet med ljudbok, MSN i wifi-mobilen och en badbomb som jag fick som tröstpresent av L&L när jag berättat att jag avslutat relationen med J. Jag kände mig inte i behov av så mycket tröst – men ett väldoftande bad är aldrig fel 🙂
Måndagen inleddes med Greta, sen jobb. väl hemma på eftermiddagen ville AC promenera igen. Jag föreslog promenad till Lantmännen (nej Granngården, heter det kanske nu?) för att se om de hade något foder som jag kunde använda som grund i mina torrfoderblandningar till råttorna. Då skulle jag kunna lämna SRS-pärmen till Gail också.
Packa dramaten, koppla Greta och dra iväg. Vi valde mysiga vägar framför genvägar, så det blev en rätt saftig promenad igen. Hittade inget bra på Granngården och gick slokörad därifrån. Tog vägen först via Gail, sen via Willys på hemvägen, för det var verkligen ett MÅSTE att proviantera till råttorna.
Treåenhalv timmes promenad ger trasiga fötter och en vilja att sova. Det fanns det dock ingen tid till, då jag föresatt mig att trava ner till veterinären för att checka Kois knöl, som det hade rekommenderats mig på morgonen när jag hade ringt dit.  Stuvade ner Koi i transporten… ? ? ? Nej det gjorde jag inte alls! Letade efter den, och det visade sig att jag måste lånat ut alla jag har.
Jag stuvade alltså ner Koi i min gamla handväska som, sedan Ls råttor modifierat den lite, varit en råttväska. Hålet på sidan erbjuder ett trevligt kikhål för råttor som vill ha koll. Den där väskan är väldigt bra, den är så lätt och inte ens en 700gramskille som Koi känns tung. Tvärtom, väskan var väldigt lätt. En kontroll gav vid handen att det inte var så konstigt att väskan kändes lätt, eftersom den endast innehöll den lilla fleecefilten. Koi hade glidit ut genom det roliga hålet någonstans på vägen.
Vi var nästan framme när jag upptäckte detta, så jag fick trava tillbaks igen, hysteriskt messande med L som inte svarade i telefon. Jag försökte få Greta att haja att hon skulle söka Koi, men det var lönlöst. Jag vet inte om det beror att ingen försökt lära henne, eller om hon verkligen är vovven med världens sämsta luktsinne.
Jag gick hela vägen hem ropandes och spanandes, vände igen, frågade en kille som stått vid änden av mitt hus och telefånat ända sedan jag gick ut om han hade sett en STOR svart råtta. Nej, det hade han inte. Vi korsade vägen för att gå samma väg en gång till och tyckte nästan genast att jag såg en misstänkt mörkgrå sten i Koistorlek  i en buske. Som tur har inte dessa buskar blad ännu, och som tur är vet jag ju hur en tamråtta som kommer ut beter sig, så jag vet var de troligaste ställena är att leta på. Stenen VAR min älskade Koi! Väldigt dammig och lite riven av busken, men i gott skick. Jag fiskade ut honom (det var INTE lätt) och efter lyckliga utrop, kramar och pussar, stuvades han tillbaks ner i väskan igen. Den här gången höll jag en hand över hålet hela vägen. Väskan kändes lätt och lättburen, men inte LIKA lätt som förut. När vi kom fram till veterinärkliniken var det helt mörkt, tomt och låst och på dörren satt en lapp om att veterinären hade semester till tisdag och att det alltså inte var någon drop-in på måndagkvällen. Jippi, det är sånt här som gör en så glad… NOT.  Det var alltså bara att trava hem igen med ogjort ärende. Efter sammanlagt ungefär 5 timmars promenerande var jag verkligen mör. Och det märktes att Koitappet varit traumatiskt för honom för på kvällen var han så mattig, så mattig och ville mest sitta i mitt knä och bli gullad med.
Tisdagsmorgonen började med att ta emot Greta, käka snabbfrukost och så gav vi oss iväg igen, eftersom det på dörrlappen också hade stått att veterinären hade drop in på tisdagsmorgonen mellan 8 och 11. Vi kom dit till 8, men fick ändå kölapp nr 4. I väntrummet roade jag mig med att räkna ut när jag måste lämna vetten för att hinna till jobbet (9.30) och sedan slappnade jag av. Tiden gick och gick och till slut ringde jag jobbet och förvarnade om att jag kanske skulle bli sen, kunde någon i så fall hoppa in och påbörja mitt jobb? Det var ok, som tur var.
Till slut fick vi träffa veterinären. Han kände på Kois magknöl och sa att han, precis som jag, trodde att det var en cancertumör, men att chansen isf var väldigt stor att den var godartad. Jag bad om prisuppgift för vad det skulle komma att kosta att operera, fick det och sa att jag ville att han skulle operera. Den här veterinären (Börje Rembacken, länk i högermenyn på min råttsida) har jobbat länge som djurkirurg i England och söver med gas, vilket jag ville prova. Han sa till mig att boka en tid för operation i receptionen, det skulle ta ungefär en timme(!). 
Receptionisten/sköterskan Amber letade upp första möjliga tid: den 28e april. Jag höll på att säga att det passar perfekt, innan jag kom på att det ju är då jag och J åker till Rom! Nej, det funkar ju inte ALLS! Oj, sa Amber och bläddrade i tidboken. Snart tittade hon upp och sa att hon skulle kolla om Börje kunde ta det direkt efter drop-in-tiderna, om det funkade för mig? Det blev så att jag lämnade Koi kvar medan jag hastade hem med Greta för att sedan dra till jobbet. Hann i tid, jobbade, stressade till Maiju för att hämta transporten jag hade hos henne, sedan hem för att ställa iordning sjukbur och hämta Greta och så bar det åter av till veterinären som Amber hade sagt skulle stänga kl 14 för att hämta Koi.
När vi kom dit hade en annan patient drabbats av komplikationer som tagit tid, så de hade inte ens börjat med Kois operation än. Börje bad mig vänta i väntrummet eller ta en promenad eller nåt och komma tillbaks till tre. Eftersom jag var helt förbi valde jag att halvsova i väntrummet. Dagens planer tog inte slut med Koi, utan jag och Maiju hade bestämt att kl 15.30 skulle vi åka till Kungsängen, där vi skulle hämta varsin råtta; hon en av de råttor Babbett räddat från en skola i örebro, jag en liten tjej som B hjälpt mig att frakta upp från skåne. Kastade iväg ett sms till Maiju att jag ev skulle bli lite försenad.
När klockan  närmade sig tre kom Börje ut och berättade att operationen gått bra, att knölen mycket riktigt varit en godartad cancer och att Koi nu var vaken men groggy. Han berömde också Koi för att han var så snäll och tapper och sa att hans 4-åriga dotter, som skött om Koi medan han somnade kanske inte skulle vilja låta mig ta med honom hem. Hon var förälskad. Det förvånar mig inte ett dugg. Jag fick packa ner Koi i den lilla transport jag nu hade med mig och packa in honom i fleecefiltar för att hålla värmen.  Väl hemma bäddade jag ned honom i sjukburen och Maiju och jag kom iväg på vår utflykt bara lite sent.
Nu fick jag nytta av att jag har GPS i telefonen – åh vad jag ÄLSKAR min telefon – igår snackade hon norska och fick namnet Gunnlaug. Maiju valde till min stora lycka den grabben som jag förälskade mig i på rått-träffen i Norrtälje, så nu har jag honom nära och kan följa hur han utvecklas. Om  han blir ett avelsämne den lilla sötnosen, får jag säkert låna honom. Han är vacker och djupt svart i pälsen och väldigt rar <3.
Min lilla Berthe hade inte fått komma in i huset hos Babbett, utan bott i  förrådet ett dygn, eftersom det finns så många tyckare och kritiker på forumen som kastar sig på Babbett för minsta lilla och vill slita henne i stycken. Jäkla mobbare. Det är just på grund av att de värsta nu blivit invalda i SRS styrelse som jag gått ur föreningen. Tvi vale! *spottar åt deras håll*.
Jag vet hur Babbetts råttor bor, i ett rum på övervåningen i deras tvåvåningsradhus, och jag är övertygad om att hon hade kunnat hantera situationen ur smittskyddssynpunkt MINST lika bra som mobbarna skulle kunna. Nu hade hennes man tagit hand om matningen av Berthe, för att inga risker skulle tas. 
Nå, jag gullade med Babbets råttor medan vi var där och plockade inte upp Berthe ur transporten förrän vi kommit hem och jag duschat och bytt kläder. När mina råttor fått vara ute en snabbis och utfordras kunde jag ÄNTLIGEN fixa med Berthe lite och gosa – hon är en supermodig liten tös, som inte rycker till eller blir rädd ens vid hastiga häftiga ljud eller när jag spolar med vattenkranen precis bredvid henne. Uppfödaren har rapporterat att hon varit lite pipig och Babbett sa att hon varit lite pipig hos dem också, men jag har än så länge inte hört ett enda litet pip.
Efter allt detta kom jag i säng sent, som ni förstår,  och när väckarklockan ringde kl 10 imorse stängde jag av den och sov vidare tills Puff ringde och väckte mig när klockan var över 13! Dagens plan är att gå till Gränby och se om jag hittar ett par sandaler jag kan investera i (måste kolla kontot innan om jag har pengar så att jag vågar handla) och så köpa bjällerbollar till Berthe – mina råttor hade trashat alla och plockat ur bjällrorna ur dem jag hade, så de är nog inte så roliga för liten råttbebis. Hade jag inte sovit så länge hade jag tänkt höra med Gail om hon hade tid att fika med mig idag också, men nu är det nog alldeles försent.
Jag BEHÖVER verkligen nya sandaler, så att jag klarar att gå och trava i Rom – det är en stad som bäst upplevs per fot 🙂

3 comments for Hektiska dagar (eller livet som råttägare) »

  1. […] tidigare, därför gick jag iväg till veterinären med honom igår. Det är en lååång och äventyrlig historia i sig, men sammanfattningsvis så blev den nu olivstora knölen bortopererad och det var en […]

    Pingback by Rackarns Råttor » Blog Archive » Angånde Koi Wa Action Eiga, LH- och Nyårskullens pappa: — 22 april, 2009 @ 18:10

  2. *pust* Jag blev helt andfådd av att läsa…
    Skönt att allt gick bra till slut, både med koi, Gunnlaug och Berthe 😀
    Tack för besöket, det var så trevligt med lite besök. Och Maiju verkar vara en underbar person!
    Kram…

    Comment by Ann E — 22 april, 2009 @ 18:20

  3. Men oj vilket äventyr Koi varit ut på! Skönt att det gck bra!
    Hälsa honom från sönerna här hemma! 🙂

    Comment by Mimmi — 22 april, 2009 @ 21:36

Leave a comment

(required)

(required but not published)

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI