Önskelista2

Postad av matten Paula i Dagbok (lördag mars 13, 2010 at 22:30)

Saker jag vill ha eller som jag vill ska hÀnda:
Först och frÀmst vill jag att regeringen ska inse hur illa de nya reglerna i sjukförsÀkringen pÄverkar samhÀllets mest utsatta grupp. En grupp som pÄ grund av sina sjukdomar inte kan protestera. Jag börjar pÄ fullt allvar tro att det handlar om helt medveten etnisk rensning.
Det kommer komma mer om detta, det lovar jag!
SĂ„ till de mer personliga sakerna:
En mörklÀggningsgardin till sovrummet
Sidenselmas tunnaste silkevaddstÀcke, det med gasvÀv.
GÀrna sidenlakan till hela sÀngen ocksÄ.
Positivt besked frĂ„n min TryggHansa sjuk- och olycksfallsförsĂ€kring om att den utfaller med x antal pengar. Åtminstone sĂ„ att jag kan tillbringa en del av sommaren pĂ„ fĂ„rö. Ett Ă„r som det förra vill jag aldrig mer vara med om igen. Tror aldrig jag lidit av min sjukdom sĂ„ som dĂ„. Jag fattade ingenting nĂ€r folk klagade över att det varit en sval och regnig sommar nĂ€r den var över. Hade den varit det borde det ju inte varit sĂ„ jĂ€vligt som det var för mig?
Det Ă€r (MINST) 4 Ă„r sedan jag skadeanmĂ€lde och hĂ€romdagen fick jag reda pĂ„ att det Ă€r landstingets journalarkiv som inte ens svarat pĂ„ försĂ€kringsbolagets önskan att fĂ„ ut en journal frĂ„n början av 90-talet… Jag ska puffa pĂ„ dem – för jag vill inte vĂ€nta pĂ„ besked lĂ€ngre (ett negativt vill jag förstĂ„r inte ha).

Misstolkad?1

Postad av matten Paula i Dagbok (fredag mars 12, 2010 at 21:03)

Blev oförhappandes bjuden pÄ middag av en av mina extraungar igÄr. Inte ensam, utan vi Àr ett helt sammanhang som kÀnt varandra och hÀngt ihop i 20+ Är. TyvÀrr var det bara gammelgÀnget av oss som kunde komma med den korta varseln, men vi njöt av vÀldigt god mat och gott umgÀnge.
Jag hade dock (som ganska ofta, för övrigt) problem med min utmattning, den stĂ€ller till det för mig. Jag blir osammanhĂ€ngande och hĂ€nger inte med i konversationen, och fĂ„r problem att uttrycka mig. Ibland hör jag det sjĂ€lv och kan förhoppningsvis förklara mig, men oftast orkar jag inte – eller kan inte – förklara vad jag egentligen försökte sĂ€ga. Ibland mĂ€rker jag det inte förrĂ€n jag ser att mina samtalspartners börjar skruva pĂ„ sig och se obekvĂ€ma ut. Ibland kommer jag inte ens ihĂ„g vad jag pratat om. Det dĂ€r hĂ€nde flera gĂ„nger igĂ„r. Det gör mig jĂ€tteledsen, för det hĂ€r Ă€r mĂ€nniskor som jag  Àlskar och som betyder oerhört mycket för mig – Ă€ven om vi inte trĂ€ffas lika ofta som förr. Och jag misstĂ€nker att det faktum att vi inte trĂ€ffas lika ofta som förr för med sig att de inte förstĂ„r att jag verkar sĂ„ konstig hör ihop med min sjukdom. Med att jag inte fungerar kvĂ€llstid, har roligare och funkar bĂ€ttre dagtid, helst pĂ„ förmiddagarna, för sedan gĂ„r jag stadigt nerĂ„t. Ibland försöker jag för att jag sĂ„ gĂ€rna VILL, men Ă„ngrar mig nĂ€stan alltid. För Ă€ven om jag skulle kunna vara med genom och sitta i utkanten och lyssna pĂ„ de andra utan att sjĂ€lv delta i samtalet, njuta av att bara vara med, sĂ„ Ă€r jag ju inte riktigt sĂ„dan. Kanske blir jag om Ă€ven hörseln lĂ€mnar mig – men Ă€rligt talat tror jag inte det.
Jag tror iaf att jag blev grovt misstolkad igĂ„r. I flera fall. Men, men. Jag fĂ„r nog försöka vĂ€nja mig Ă€ven om jag ÄNNU inte gjort det – men jisses det har ju ‘bara’ gĂ„tt strax över 6 Ă„r. Och jag inser ju ocksĂ„ att jag faktiskt i vissa fall blivit vĂ€ldigt mycket sĂ€mre. Och det mesta beror pĂ„ just fatigue. Det pĂ„verkar ALLT. Och förstör mycket.