15 augusti0

Postad av matten Paula i Dagbok (torsdag september 15, 2011 at 21:01)

Åh. Dagen har varit skitjobbig, jag glömde ta mina smĂ€rtstillande imorse och det funkade vĂ€l rĂ€tt bra pĂ„ förmiddagen, men pĂ„ förskolan var det helt hysteriskt kaotiskt och nĂ€r lunchen Ă€ntligen slutligen var över kom en ganska ny personal och satte sig i matsalen för en sen lunch och pratade, pratade, pratade. H*n Ă€r jĂ€ttetrevlig och rar, men jag klarar inte att ha folk omkring mig nĂ€r jag jobbar. Det gĂ„r rĂ€tt bra med barnen, men dĂ„ ingĂ„r de i min koncentrationsbubbla, medan vuxna babblare mĂ„ste hĂ„llas utanför och det krĂ€ver en oerhörd kraftanstrĂ€ngning. De andra kan jag sĂ€ga till pĂ„ skarpen nĂ€r de glömmer bort sig, men den hĂ€r personen vet kanske inte ens om mina problem och jag kĂ€nde inte att jag hade tid eller ork efter den kaotiska lunchen att förklara och dĂ„ riskera att verka otrevlig sĂ„hĂ€r i början av upplevelsen av vĂ„r arbetsplats. NĂ€r jag till slut blev ensam var jag som redan innan var rejĂ€lt försenad, 25 min sen.
Jag hade lovat att hĂ€lsa pĂ„ vĂ€nnen L pĂ„ vĂ€gen hem, och precis nĂ€r jag lĂ€mnade jobbet ringde Em och ville fika pĂ„ stan. Jag behövde verkligen tacka nej till fikat och det var inte lĂ€ge att stĂ€lla in besöket hos vĂ€nnen. Jag kĂ€nde dock, ÄVEN om jag absolut inte hade ett uns energi kvar och kroppen skrek av smĂ€rta, att jag hade ett oerhört behov av att trĂ€ffa Em, sĂ„ jag sa till henne att hon vĂ€l kunde göra sina Ă€renden vĂ€ldigt lĂ„ngsamt, sĂ„ skulle jag lĂ€mna cykel och rĂ„ttmat hos vĂ€nnen och hoppa pĂ„ bussen dĂ€rifrĂ„n. SĂ„ trĂ€ffade jag Em pĂ„ stan för en vĂ€lbehövlig och trivsam stund, dĂ„ vi bĂ„da vacklade runt av utmattning pĂ„ det sista av hennes Ă€renden och avslutade med att dimpa ner i sofforna pĂ„ Årummets uteservering. Återigen konstaterar jag att jag VILL stĂ„ emot de chanser jag fĂ„r att vara med Em. De ger sĂ„ mycket. Men nu Ă€r jag hemma och mina ben plĂ„gar mig med att krampa, min rygg plĂ„gar  mig med att vilja gĂ„ av och sĂ„ har jag den dĂ€r centimetertjocka tusennĂ„larshudkappan pĂ„ mig. Jag skulle vilja, men orkar inte, grĂ„ta.